RUT subventionerar en bransch som förfrämligar arbetare och kröker deras ryggar. Libertas Johanna Mårtensson berättar om sina erfarenheter av att städa andras hem och manar till slopande av skattereduktionen.
Det var en torr sommar och jag behövde pengar. Jag svarade på en liten annons i Sydsvenskan, drog på mig en kritvit polo och täckte över tatueringarna. För säkerhets skull kammade jag håret till en präktig page; tänkte att det nog inte skulle skada. Jag fick jobbet hos läkarfamiljen som hade sökt efter hjälp. Kanske för att jag intygat att jag var en sådan som diskar kastruller på utsidan. Jag stod ut i ungefär ett år och ljög sen ihop en historia om att mina studier hade blivit mer intensiva. Jag skämdes i efterhand. Att jag hade ljugit för henne! Hon som släppt in mig i sitt trevåningshem. Hon som gett mig ett hederligt jobb.
På veckosluten cyklade jag till läkarvillan, larmade av och andades in. Jag öppnade alltid ett eller två fönster. Att höra världen brusa svagt där utanför skulle hålla mig förbunden med något annat. Så skulle jag undslippa att bli enbart deras. En och annan fredag tjuvåt jag Start hasselnöt i deras rymliga kök och fortfarande minns jag doften av rengöringsmedlet, var spindlarna fanns på toaletterna och hur långt dammsugarslangen räckte i biorummet. Jag kommer också ihåg första gången. Hur jag svalde portioner av tårar mellan andetagen. Underligt är det, att först ansöka om ett jobb och sen böla som en unge på första arbetsdagen.
Jag hade rört mig i främlingars hem förut. Några år tidigare spenderade jag många timmar i Kristianstad kommuns sydöstra hemtjänstpatrull. Jag lagade mannagrynsgröt, städade, nattade och klippte tånaglar. Jag antar att jag inbillade mig att det skulle vara samma sak i läkarvillan. Jag hade så klart fel, men skillnaden gick bara att förnimma från insidan: Evy, Harald och Sigvard skulle ha vissnat i sina överinredda radhus på Kristianstadslätten utan mig. Läkarfamiljen klarade sig gott ändå. Saken var faktiskt den att deras hus aldrig ens var skitigt. De köpte mig av helt andra anledningar. Jag var väl lite smidigare än en automatisk dammsugare.
Det är underligt att lyssna på RUT-debatten – den förs främst av människor som aldrig skurat andras toaletter med tandborste. Och om en likt vänsterpartisten Ali Esbati påkallar klass i sammanhanget måste en be om ursäkt. Den som i sin tur försvarar RUT-avdragen måste göra det utan att någon märker maktdissonansen. När Christoffer Sjögren, VD för Städarna Sverige AB, skrev till Ali Esbati och krävde en ursäkt var han noga med att skriva ”medarbetare och kollegor”. Nyspråket skulle dölja skillnaden mellan VD och anställd. Så kunde Sjögren bli en i gruppen trots att han antagligen tjänar mer än 14 400 kronor i månaden. Forskarna Anna Gavanas och Alexander Darin Mattsson har nämligen visat att de lägsta lönerna i RUT-branschen ligger just där mellan 90 och 105 kr i timmen. 69 % av de som arbetar med den lönen är för övrigt utlandsfödda. Samtliga är kvinnor.
I förra veckan skissade Libertas redaktör Madeleine Bengtsson en utvecklingslinje för den svenska jämställdheten. För länge har debatten handlar om kvotering till bolagsstyrelser och gender mainstreaming. De arbetande kvinnorna har inte rymts i jämställdhetens kalkyl.
Jämställdhet har kommit att sväva över klassiska konflikter och enat höger och vänster. Det är så klart praktiskt att behålla diskussionen i en verklighet där feminism inte har något med klassamhället att göra. Då behöver inget på allvar förändras. Då kan rika fortsätta att köpa tjänster av de mindre rika. Dessutom till ett förbannat lågt pris: enligt fackförbundet Kommunal har enbart 245 av 17 000 verksamma företag inom RUT-sektorn kollektivavtal.
För några år sen släppte bokförlaget Atlas en reportageserie om krisens Europa. En av böckerna i serien var journalisten Rebecka Bohlins De osynliga – om Europas fattiga arbetarklass. Bohlin hade mött de som tar jobben. De kvinnor och män som rör sig mellan villor, länder och hoppets hamnar. Hon träffade Lucía Gonzales som hade ett jobb på heltid och ett annat på deltid. Gonzales jobbade 12 timmar om dygnet. En dagsarbetstid som vi egentligen gjorde oss av med 1919.
Författaren Susanna Alakoski städade också hon hemma hos andra. I Ystads tjusigare områden drog hon som ung fram med mopp och trasa. När hon sedan sommarpratade i augusti 2007 var städningen central i programmet. Då hade den borgerliga regeringen nyss infört avdraget för RUT-tjänsterna. Alakoski berättade om tandläkarvillan; hur hon provsatt de dyra möblerna, tjuvkikade på smyckena och skrubbade rent. Hon berättade om sin mamma och mormor som en gång gjort precis samma sak. Som fungerat som billiga hushållsmaskiner. Som varit en del av mekaniken: ”Reformen om hushållsnära tjänster är inte kopplad till någon historisk medkänsla eller förståelse. Ingen psykologi är heller inblandad i reformen. Förespråkarna tycks ha en instrumentell syn på människan”.
Att vara för städning men mot RUT är att minnas förfrämligandet. Det är att komma ihåg en krökt rygg och vad en skitlön inte räcker till. Kan vi inte bara komma överens om att vi subventionerar något annat nästa gång? Snälla.
Johanna Mårtensson
Libertas
