Direkt efter att vallokalsundersökningen presenterades lade brittisk och svensk media, och inte minst partihögern i Labour, i ett antal högre växlar i den ständig pågående häxjakten mot Jeremy Corbyn. Högern i svenska S verkar ligga i startgroparna, redo att haka på. Från de olika aktörerna presenteras lite varierande versioner av i grunden samma två förklaringar till Labours katastrofala valresultat. De flesta menar att valnederlaget beror på en kombination av de två förklaringsmodellerna:
1. Jeremy Corbyn som person, och/eller Labour som parti, var för otydliga och velade alltför mycket avseende Brexit. Vissa menar att Labour borde ha varit tagit tydlig ställning för att genomföra Brexit, andra att partiet borde drivit att Storbritannien ska vara kvar i EU.
2. Jeremy Corbyn som person är alltför kontroversiell och illa omtyckt. Det har gjort att traditionella Labourväljare känt att de inte kunnat rösta på Labour i valet.
Den som såhär dagarna efter parlamentsvalet följt rapportering kommer redan ha hört de två förklaringar till leda. Räkna med att det kommer komma ytterligare mer. Men framförallt tycker jag att man ska ha följande i tankarna när man ställs inför de två olika ”förklaringarna” till valnederlaget:
1. I valet 2017 gick Labour till val på ett förhållandevis radikalt valmanifest. En av punkterna i valmanifestet var att respektera resultatet av EU-omröstningen. I det valet ökade Labour sin röstandel kraftigt, och nådde ett valresultat på 40%. Jag är övertygad om att Labour borde ha hållit fast vid den linjen att folkomröstningen skulle respekteras och Storbritannien lämna EU. Det är oerhört magstarkt att inte acceptera ett demokratiskt fattat beslut, särskilt i en så avgörande och vattendelande fråga som EU-medlemskapet. Ställningstagandet att inte respektera utfallet av folkomröstningen 2016 har med rätta uppfattats som arrogant av många av de som röstade för Brexit.
Men Labours långdragna otydlighet i Brexitfrågan – som inför valrörelsen landade i att lova en ny, denna gång bindande, folkomröstning om EU-medlemskapet – kan knappast Corbyn lastas för. Han och den övriga partiledningen har försökt manövrera i en verklighet där en stor del av partiets kärnväljare röstade för att lämna EU, medan en övervägande majoritet av partimedlemmarna röstade för att stanna kvar i EU. Det är medlemsmajoriteten som drivit fram att partiet ska verka för en ny folkomröstning. Corbyn har varit klämd mellan att å ena sidan respektera resultatet av folkomröstningen (vilket även vore att följa sin egen övertygelse), och å andra sidan förhålla sig till majoritetsviljan i det egna partiet. Den som tar sig några sekunder för att se nyktert på det förstår att det är en omöjlig situation, som ingen annan partiledare skulle kunna reda ut bättre.
2. Såväl journalister som högt uppsatta, nuvarande och före detta, partiföreträdare har under den gångna natten och dagen hänvisat till de olika popularitetsmätningar som visar att det finns starka negativa känslor inför Corbyn. Partiföreträdare har uppgett att de under valrörelsen pratat med många väljare som sagt att de inte skulle kunna tänka sig att rösta på Labour just på grund av Corbyn.
Det går inte att förneka Corbyns låga siffror i popularitetsmätningarna. Och säkert stämmer det att många väljare sagt att de Corbyn är en anledning i sig att inte rösta på Labour. Men man måste fråga sig vad som skapat de här starka negativa känslorna kring Corbyn?
Sedan Jeremy Corbyn blev en kandidat att räkna med i Labours partiledarval 2015 har det pågått en i princip daglig häxjakt på honom. Den har i mycket hög grad bedrivits och eldats på av (vad som borde vara) kamrater i det egna partiet. Det har handlar om det mittenorienterade tidigare ledarskiktet, som har varit vana att styra och ställa i partiet och som känt sig hotade av det som Corbyn representerar (vänsterpolitik och medlemsdemokrati).
Häxjakten handlar egentligen inte alls om Corbyn. Den är ett redskap som använts och används för att angripa hela den breda vänster i Labour som bar fram Corbyn till partiledare 2015. En partivänster som kunnat återvitaliserats och vuxit sig starkare under de fyra år som gått sedan Corbyn valdes. Labours vänstersväng hotar den gamla nomenklaturans makt och privilegier. Häxjaktens andra ben har utgjorts av de miljardärägda, högervridna, sensationslystna brittiska medierna. De har agerat megafoner åt Labour-högerns företrädare och har av dessa försetts med dagligt material för att spinna en negativ berättelse om Corbyn. Sedan går samma partihöger ut och säger att Corbyn är ett sänke för att han är så impopulär.
Utifrån den påtagliga risken att dessa starka negativa uppfattningar utgör ett sänke kan man såklart argumentera för att det kortsiktigt hade varit mer strategiskt av Labour att vika sig för häxjakten, och byta ut Corbyn. Man skulle kunna hävda att orsaken till att partiledaren är impopulär bland många inte skulle spela någon roll– att vinna val och bli av med Tory-regeringen är överordnat att ha en partiledare med starkt demokratiskt mandat från det egna partiet. Men den som argumenterar så måste samtidigt fråga sig om det ska vara några få, stenrika mediebaroner och deras sensationslystna kvällstidningar som ska bestämma vem som kan och får vara partiledare för Labour?
Det självklara svaret är såklart nej. Tidnings- och TV-kanalägarna agerar utifrån egenintresse. Man ska inte för en sekund tro att de skulle sluta driva sin agenda, bara för att en annan partiledare tog Corbyns plats. De skulle fortsätta tills Labour strömlinjeformats tillbaka till den ofarliga ”enda vägens politik”.
Den partihöger som med berått mod och på bästa sändningstid deltagit i de senaste fyra årens häxjakt på Jeremy Corbyn bär ett mycket tungt ansvar för Labour valförlust och för den hårda högerpolitik som kommer drabba det brittiska folket de kommande fem åren.
FILIP ROSLUND
