En genusdoktrin på gott och ont

Libertas Mathilda Bandarian recenserar Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamns bok “Genusdoktrinen”


GENUSDOKTRINEN ÄR SKRIVEN med ett tydligt övergripande syfte: att avslöja den radikala jämställdhetsintegrering som svenska universitet tvingas genomgå, åtminstone enligt bokens författare –  Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn. Genom bokens gång får man flera gånger skäl att tvivla på både ifall en sådan radikalisering faktiskt sker och huruvida ett sådant avslöjande är bokens egentliga syfte. Ändå finns det skäl att läsa boken som i huvudsak är ett 374 sidor långt frontalangrepp mot genusvetenskapen, inte minst på grund av att den utgör ett unikt, om än problematiskt, inslag i den svenska genusdebatten. 


ATT LÄSA GENUSDOKTRINEN är i första hand en väldigt förvirrande upplevelse. Läsaren presenteras med ett exempel från verkligheten som beskrivs detaljerat, oftast med en intervju av en missnöjd lärare eller forskare på någon fakultet, för att sedan uppföljas av svepande och generaliserande påståenden av författarna om allt från queerteori och intersektionalitet till postmarxism och leninistisk epistemologi. Det är breda och komplicerade begrepp och teorier som alltför ofta inte förklaras, utan endast används som vapen riktade mot genusvetenskapen. Inte mindre än 446 fotnoter tillhandahålls i slutet av boken, men ändå hänvisar inte en enda av dem till en källa som djupare förklarar dessa påståenden.


ATT BI- OCH HOMOSEXUELLA har en helt annan syn på kön än queer- och transpersoner, att nyliberalism används som svepskäl av vänstern för att kritisera allt man inte gillar med marknaden, och att generaliseringar om män anses tillåtna eftersom det är en “nymarxistisk idé om makt” är några exempel på sådana svepande påståenden. Det är påståenden som får en att stanna upp och förvirrat undra hur författarna landade här egentligen – var det inte jämställdhetsintegreringen av svenska universitet vi skulle prata om?


FÖRVIRRINGEN AVTAR INTE heller av att innehållet ofta framstår som motsägelsefullt. Först lyfts exempelvis den välkända och omtalade Hesslow-affären där professorn Germund Hesslow fick stark kritik och en stor process startades till följd av klagomål från en elev, något som författarna ställer sig kritiska till. Det är orimligt, menar de, att eleven ges så mycket inflytande över undervisningen, särskilt när det bara rör sig om en person. Men redan i nästa kapitel kritiseras ett annat fall, nämligen ändringen av litteraturlistan på kursen “Moralfilosofins klassiker” vid Lunds Universitet, där man lyfter kritik mot detta beslut från just en student på kursen. Det är alltså inte okej att lyssna på en students kritik mot att en lärare uttalar sig antifeministiskt, men råkar studenten istället vara missnöjd över att hen inte får läsa Kant till förmån för en kvinnlig filosof så ska det tas på allvar?


GENUSDOKTRINEN ÄR MED ANDRA ORD en osalig och förvirrande blandning av teorier, intervjuer och exempel som alla löst buntas ihop endast på grund av att de på ett eller annat sätt kopplas till den jämställdhetsintegrering, eller “genusdoktrin”, som påbörjats vid svenska lärosäten. På ett eller annat sätt kokas dock alla exempel och intervjuer ner till en total sågning av  genusvetenskapen från alla håll och kanter. Oftast passar författarna också på att här och där slänga in marxismen för att slå två flugor i en smäll och rikta ett slagträ mot båda två, som om de vore samma sak. Många gånger är denna kritik en tydligare röd tråd i boken än granskningen av jämställdhetsintegreringen.


DEN STÖRSTA MISSEN i boken måste dock ändå vara den totala oförståelsen för ståndpunktsteorin, intersektionalitet och genusteori. Hela bokens första kapitel tillägnas att kritisera alla inblandade i Hesslow-affären, men inte ens en enda gång begrundar författarna allvaret i det som kritiken faktiskt grundade sig i. Hesslow hade alltså uttryckt att “homosexuella kvinnor har en manlig sexuell inriktning” och att “huruvida transsexualism är en sexuell läggning är en definitionsfråga”. Har man den minsta förståelse för det osynliggörande av HBTQ-personer som under många årtionden har pågått vid svenska universitet så förstår man varför dessa uttalanden är så allvarliga – något som Arpi och Wyndhamn uppenbarligen inte gör.


YTTERLIGARE ETT EXEMPEL på detta är när författarna själva längre fram i boken uttrycker följande om personers föredragna pronomen: “En del väljer ‘they/them’ exempelvis. Oklart om det beror på att de rymmer flera kön, eller något annat”. Med denna ståndpunkt blir deras starka kritik mot queerteorier och andra HBTQ-relaterade frågor som lyfts i boken enklare att förstå. Samtidigt kritiseras intersektionalitetsteorin flera gånger, vilket ter sig nästan komiskt eftersom författarna själva är perfekta exempel på just varför ett intersektionellt perspektiv ofta kan vara nödvändigt inom skolväsendet.


DET SORGLIGA MED DETTA förvirrande och osakliga upplägg är att boken ändå ofta rymmer många viktiga och intressanta frågor som inte ges tillräckligt med utrymme. Just i frågan om kurslitteraturen på Lunds Universitet lyfter författarna exempelvis många problem med att inskränka lärarens integritet och självbestämmanderätt på sin egen kurs. Det är ett perspektiv som är synnerligen intressant och viktigt i större frågor om just kvalitén på utbildningar vid svenska universitet, men istället för att närmare diskutera detta så mynnar alltihopa återigen ut i en kritik av genusvetenskapen och könskvotering. Men även kritiken mot just genusvetenskapen är stundvis intressant och befogad att lyfta, exempelvis vad gäller frågan om genusvetenskapens inflytande på forskningsanslag. Detta utgör dock endast en mindre del av boken och verkar snarare tillslut ändå landa i en kritk mot den bakomliggande teorin än dess effekter för svensk forskning.


GENUSDOKTRINEN ÄR EN BOK SOM UPPRÖR, förvirrar och förvränger, men den är också tankeväckande och intressant som en granskning av svenska universitet, och varje gång som man slagit ihop boken med en suck så tar det inte alltför lång tid innan man öppnat den igen ändå. Det finns otaligt många böcker som kritiserar genusvetenskapen som ofta kan kännas som upprepningar av varandra, men Genusdoktrinens särskilda fokus mot utbildningens näste särskiljer boken från andra på området. Med detta i beaktande är boken läsvärd trots sina brister – kanske allra mest för just vänsterpersoner och genusteoretiker då den utmanar dessa ideologier och teorier på båda gamla och nya sätt. Vid en punkt i boken skriver författarna som följande: “Det är inte alltför svårt att föreställa sig ett studiematerial där den spontana reaktionen är upprördhet. Det man läser kan ju kullkasta allt man hittills trott var sant”. Det stämmer mycket väl, men är det något Genusdoktrinen har övertygat mig om så är det att även det motsatta stämmer. Böcker kan utmana hela vår världsbild, och om läsaren finner att kritiken kan besvaras eller inte är befogad så kan det också bekräfta det man hittills trott var sant ännu mer.


MATHILDA BANDARIAN, LIBERTAS REDAKTION

Share

4 thoughts on “En genusdoktrin på gott och ont

Lämna ett svar till irenema11 Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *