När jag var 20 år spenderade jag ett knappt halvår i Kenya. Där arbetade jag för en organisation som heter KICOSHEP. De är stationerade i Nairobi och jobbar aktivt med flera olika hjälpinsatser i slumområdena. Jag arbetade med kvinnogrupper för att informera om HIV/AIDS och samtidigt försöka hjälpa tjejerna att starta upp små rörelser som de kunde leva av utan att behöva prostituera sig. Prostitution är annars väldigt utbrett i dessa områden. Under dessa månader träffade jag kvinnor som var starkare än jag någonsin tror att jag kommer behöva vara. Men trots deras styrka är de osynliga. Jag fick se en värld som är så långt ifrån min men som jag tror att vi alla kan lära någonting av. Som aktiv i S-studenters jämställdhetsarbete vill jag gärna dela med mig av upplevelsen och kanske ge några av er läsare en ny tanke om hur kvinnors situation i världen kan se ut.
En av de kvinnor som medverkade i grupperna var Eva. Eva var lika gammal som mig, till och med född i april, men våra liv skiljer sig drastiskt åt. Medan jag växte upp i en trygg jämtländsk by med familj och vänner runt omkring mig växte hon upp i Kenyas slum. Mitt liv kretsade kring barbiedockor och my little ponys, saker som hon inte ens kunde förestalla sig existerade. För henne var det enda viktiga var att få i sig mat i alla fall en gång om dagen. Ungefär vid samma tid som jag började fjärde klass på Västbygdens skola dog båda hennes föräldrar i AIDS. Hon blev då ensam med sin bror i slummen. Eva fick ett ansvar för sin yngre bror, på något sätt måste de försörja sig. Tio år gammal borjade Eva därför prostituera sig. Hon fick 30 shillig per natt, detta är mindre än tre svenska kronor. Samma nätter spenderade jag själv trygg, mätt och lugn i min egen säng, i mitt eget rum större an hela deras hus och med min mamma vägg i vägg.
12 år gammal blev Eva gravid. Då hon besökte läkare för att få detta bekräftat fick hon även beskedet att hon smittats med HIV. Hon ansökte om tillstånd till abort, men fick avslag. Jag gick mitt sista år i mellanstadiet och oroade mig för att inte hamna i samma klass som min bästa vän när vi började nian till hösten. Nio månader senare föddes Evas dotter Shantel och hon tackade Gud för att barnet inte var HIV-smittat vid födseln. Efter förlossningen blev försörjningen ännu viktigare och prostitutionen fortsatte. Två år efter att dottern fötts, när Eva var 15 år, hörde hon via en bekant att en organisation som arbetade i området skulle ha ett möte för HIV-smittade. Hon gick dit i hopp om att få hjälp med mediciner. Jag gick vid det har laget i åttonde klass och klagade högljutt över för mycket läxor.
Eva fick hjälp av organisationen på mötet och lyckades så småningom ta sig ur prostitutionen. Hon lärde sig att tillverka smycken av pärlor som hon kunde sälja på turisternas marknader. Hon fortsatte att leva tillsammans med sin två ar yngre bror i ett litet “hus” i slummen, byggt av plåt och presenningar. Egentligen skulle hon behöva gifta sig, det skulle underlätta försörjningen. Men liksom många andra ensamstående mödrar ar hon rädd for vad som skulle hända hennes dotter om hon träffade en ny man. För Eva skulle då två alternativ finnas, antingen lämna bort Shantel eller ge sin nya man “tillträde” att våldta henne. Med denna vetskap valde Eva dottern och arbete 18 timmar om dygnet. Medan Eva kämpar med detta avslutar jag grundskolan och ges mojligheten att påbörja ett gymnasium 65 mil hemifrån tack vare rätten till studiemedel och en familj som vill se mig följa min dröm.
När jag kom till Kenya bodde Eva fortfarande med sin bror och tjänade fortfarande sitt levebröd genom att tillverka smycken. Ändå oroade hon sig dagligen för hur hon ska kunna betala sin dotters skolavgifter. Jag spenderade några månader i Kenya innan jag skulle börja studera på universitetet, något jag tog som en självklarhet att kunna göra när jag ville.
Jag väljer att skriva mitt första inlägg för S-studenter såhär, på ett lite annorlunda sätt. Den enklaste förklaringen till varför jag gör det är denna; Jag tror att kunskap om världen och hur den fungerar hjälper oss att föra en politik som gynnar även de osynligaste människorna, människor som Eva och Shantel.
Johanna Kullenberg
Jämställdhetsansvarig samt kontaktansvar till S-studenters migrationsnätverk
