De senaste veckorna har diskussionen om vinster i välfärden åter blossat upp efter att välfärdsutredningen presenterade sina slutsatser. Att det ens blir en diskussion om vinsters vara eller icke vara inom välfärden lämnar mig alltid frågande vart vi är på väg. Jag skulle bara vilja att vi stannar upp och tänker efter lite grann – vad innebär egentligen vinster i välfärden?

För det första: kan vi snälla sluta kallas för kunder? Jag menar, du är inte en kund som köper en vara när du har kontakt med olika myndigheter inom välfärdssektorn. Att vara en konsument eller en kund antyder att du har makt att själv välja om du vill köpa en vara eller en tjänst. Så är det inte inom välfärden. Inom försäkringskassan, skolan, socialtjänsten och vården så sysslas det med myndighetsutövning, det är inte en jämn makt mellan myndighet och den som har kontakt med myndigheten. Att påstå det genom att kalla medborgare för kunder av välfärdstjänster är både osmakligt och hyckleri.

När skolan sätter betyg, när försäkringskassan fattar beslut om ersättning och när socialtjänsten fattar beslut om stödinsatser så är det myndighetsbeslut. Vad händer med kvalitén i välfärden då hela sektorn har blivit som en marknad där budget och målstyrning väger tyngre än behov och där föräldrar kan byta skola åt sina barn när läraren inte ger högsta betyg? Kan vi säga att vi har en god välfärd? Jag är tveksam. De yttersta konsekvenserna av vinster i välfärden syns kanske tydligast i skolan, där myndighetsutövning även bedrivs av vinstdrivande företag. Försök att föreställa dig samma scenario inom domstolsväsendet och svara på om det skulle vara ett rättssäkert system.

Slutligen, vad händer med välfärdssystemet när vi har vinster i välfärden? Vårt nuvarande välfärdssystem bygger på universalism. Var och en efter förmåga till var och en efter behov. Men vad händer när upplevelsen av välfärden är att det vi betalar i skatt går till vinstuttag istället för till de som är i behov av vård och omsorg eller när vi upplever att skolan blir allt sämre? Varför ska vi då betala skatt? Universalismen och tilliten är viktigt att värna om. Det är genom dessa som vi kan bevara en god välfärd till alla. Forskning visar att det är universalismen, till exempel genom barnbidrag och andra generella ersättningar, som är bästa strategin för att motverka fattigdom. Måste vi inte då kämpa för att säkerställa att tilliten till välfärdssystemet kvarstår och där det är behoven som styr och inte budgeten? Jag tycker det. Därför blir hela diskussionen kring vinster i välfärden rätt absurd.

Ulrika Ström

Ordförande SSK