Den här misshandeln ägde rum på en nattbuss i Paris 2009. Jag var påväg hem från en spelning tillsammans med mina kompisar Ali och Sami. Stämningen på bussen var spänd, det märktes snabbt att ett gäng killar, mellan 14-16 år, var ute efter bråk. Det började med att de knuffade och retade en hemlös man som låg och sov på ett säte. Sedan tände en av dem en cigg, i väntan på någon form av reaktion, vilken uteblev, eftersom ingen ville provocera fram något.
Så riktas intresset mot killen i rutig halsduk. De snor hans plånbok, och när han vänder sig om för att ta tillbaka den hoppar de på honom. Ja, ni kan se själva. Det enda konstruktiva jag kan komma på är att skrika “Sluta! Sluta!”. Det hela spårar ur och alla som försöker blanda sig i får slag mot sig istället.
Jag var i chock. Ali och Sami var vana.
Övervakningsvideon läckte och blev på ett dygn den mest sedda i hela Frankrike. Dagen efter togs den bort från youtube av den franska regeringen som ville censurera händelsen. Av extremhögern frame:ades det hela som “rasism mot vita”. Pojken som blev misshandlad fick senare tala ut i prestigefyllda tidningen Figaro. La racaille (slöddret) – som förortskillar kallas i Paris – var det ingen som talade med, men gärna om.
När jag berättade om händelsen för Zineb, min dåvarande pojkväns mamma, som är från Marocko, var hennes första reaktion “De förstör för alla som sköter sig. Det är sådana som dem som gör att jag diskrimineras.”. Hon har klarat sig bra, anpassat sig till samhället. Varför ska de få hennes sympatier?
Det är ingen som åker från innerstan och nattvandrar i Paris förorter.
Vad som skrämmer mig är inte Stockholms upplopp i sig, utan att vi följer i samma fotspår. För vad som riskerar att hända när samhället blir tillräckligt eländigt, är att omgivningen stänger av. Det har redan hänt gällande hemlösheten och tiggeriet i Stockholm. Till en början chockerades folk av utsattheten och ville göra något åt den, men sedan började problemet kännas oöverstigligt och plötsligt ter sig kriminaliseringen av tiggeri som ett helt okej förslag. Vår vilja att analysera och förstå minskar ju större och mer komplexa problemen blir. Se på klimatfrågan. Det är helt enkelt för stort och för jobbigt och varför inte bara nöja oss med att låta var och en ta sitt ansvar för att återvinna sina tetrapack?
Det är lättare att konfrontera en individ än ett helt samhälle. Både för de förtryckta och de förtryckande.
Killen med rutig halsduk tar examen från Sciences Po i sommar. Killarna som överföll honom åker förmodligen fortfarande nattbuss.
När jag pratar med mina vänner i Paris om det som händer i Stockholm just nu säger de “Stoppa det innan det är försent”. De upprörs över nyheterna, därför att de har en annan bild av Sverige än vad de har av Frankrike. De tänker tillbaka på upploppen i Paris 2005, på tiden innan president Sarkosy förklarade krig mot franska medborgare med orden “Vi ska rensa Paris gator på slöddret”. Då när det fortfarande fanns en vilja att förstå och förändra, en insikt i vad kolonialarvet faktiskt innebär och vad det får för konsekvenser för ett område när arbetslösheten ligger på 50 %. Idag dras istället en djup suck. Högerpartierna vinner mark på missriktade problemformuleringar och en förenklad uppdelning av ont-gott. Rasismen är normaliserad. Varje gång jag hör trendordet vardagsrasism tänker jag på Paris. Det finns en inbakad acceptans i att kalla det för just “vardags”-rasism.
Låt oss aldrig låta detta bli en del av vår vardag. Orken att uppröras över orättvisor är vad som håller samhällsförändring vid liv.
Elinor Odeberg
Libertas redaktör
