Vad säger det om en socialdemokrati som inte längre pratar om socialism? För vart är det egentligen vi är på väg efter valet? Vi talar starkt om att återta den demokratiska kontrollen över den välfärd som finns kvar, krossa segregationen och lösa klimatkrisen. Visst är det görbart. Men vad kommer sedan?
För alla oss som har läst Suhonens essä “Vad hade Erlander gjort?” så blir det tydligt att socialdemokratin idag är väldigt bräcklig. Vi går med på mycket som inte är vår politik och allt mer känns partiet som en motståndare i mängden för ungdoms- och studentrörelsen. Inget nytt för någon S-student att partiet många gånger inte vill komma oss till mötes. Någonstans är det tydligt att socialdemokratin har ett parti, men inte alltid en folkrörelse. Hur länge sedan var det som partiet anordnade en studiecirkel? Danskvällar i Folkets Park? Kanske värst av allt, hur länge sedan var det vissa arbetarekommuner faktiskt hade ett demonstrationståg på första maj och ens sjöng internationalen? För Kils arbetarekommun under årets första maj så var detta verkligheten. När vi ungdomsrepresentanter väl bad om att internationalen skulle spelas upp så var det som att en gnista tändes igång på nytt i hjärtat av den lokala arbetarrörelsen. Min mening är inte att föda fram någon slags konservativ romantik om dåtidens storslagna socialdemokrati. Istället handlar detta mer om innebörden av att vara vänster och demokratisk socialist.
För Tage Erlander så var demokratisk socialism, i korta drag, att tillsammans äga en välfärdsstat som expanderar över tid av behov, samt att den styrs och ägs demokratiskt och är vinstfri. Inte stanna vid att laga den kontemporära välfärden. Om skattenivån kan nå upp till hela 60, 70 eller 80 procent på kapitalets inkomster så kan välfärdssamhället bli en form av socialism. Välfärdsstaten måste alltså alltjämt uppdateras för att bemöta de stigande förväntningarnas missnöje. Som Nils Karleby teoretiserar så behöver vi inte socialisera fabrikerna och själva ägandet av produktionsmedel. Istället socialiserar vi människans behov av mat, boende, utbildning, vård och så vidare.
Vår metod för att driva opinion och politiska kamper upptäckte vi via allmänna tilläggspensionen som Suhonen tar upp. Identifiera ett socialt problem för breda löntagargrupper, presentera en kollektiv/socialistisk lösning, låta borgarna avvisa förslaget och till sist ta konflikten och göra det till en valfråga. Detta skiljer sig avsevärt från konservatismens reaktionism vars politiska strider inte handlar om social transformering, utan istället om ett återgång till ett tidigare status quo. Just detta är vår demokratiska klasskamp. Borgerligheten strävar starkt efter att sjunga privatiseringarnas lovsång och nedmontera det som är samhället. För vad det innebär är att gå tillbaka till den fria marknadens fundamentalism där den progressiva utvecklingen dör ut. Vi har alltid vetat detta, kanske inte alltid lika medvetna – störta skall det gamla snart i gruset.
Vi går nu till val på att rädda fragmenten av ett välfärdssamhälle som har lämnat oss med fantomsmärtor. Varje val är såklart historiskt. Men jag känner dock att vår samtid är på en ödesbana där vi antingen tar strid för det sista som finns kvar eller om det slipper ur våra händer ner till intets mörker. Efter valet måste dock något mer hända än ett lappande och lagande. Vi måste bemöta behov som uppstår över tid, expandera samhällets demokratiska styrning till fler delar av våra liv, göra välfärden mer avancerad genom att anpassa den efter tid och föra en socialistisk politik.
Chadi Toprak
