Hur resonerar en våldtäktsman? Som dessutom varit rektor för polishögskolan? Hur förklarar och försvarar hen sina handlingar? Fallet Kapten Klänning på Uppsala stadsteater är en studie i Göran Lindbergs – och manlighetens – rationaliseringsprocesser. Foto: Patrik Lundin

2010 dömdes tidigare rektorn på polishögskolan och länspolismästaren i Uppsala län Göran Lindberg till sex års fängelse för bland annat grov våldtäkt, våldtäkt och koppleri. Han, som förespråkade inkvotering av kvinnor inom polisväsendet och föreläste på polishögskolan om mäns våld mot kvinnor, vilket gav honom öknamnet ”Kapten Klänning”. I sin entré i pjäsen ger skådespelaren Allan Svensson, som gör rollen som Lindberg, en föreläsning för polisaspiranter (publiken). Med retorik som hämtad från kvinnojoursrörelsen förklarar han normaliseringsprocessen, mäns våld mot kvinnor och hur vi alla är en del i upprätthållande av de patriarkala strukturerna.

Den trevlige, sympatiske, ja rent av feministiske polisen kontrasteras snart med en mörkare sida. Vi får se honom planera olika våldtäkter och får följa hans sms-konversationer med en 14-årig tjej. I en scen packar går han igenom innehållet i sin bag (dildos, handfängsel, piskor, rep) samtidigt som han pratar med sitt lilla barnbarn i telefon.

I Eugenia Goreliks pjäs får vi också träffa brottsoffren. Kvinnorna som, trots våld, hot och förnedring, fortsatte att träffa Lindberg. Det är oerhört smärtsamma historier de berättar. Hur de stod ut med kränkningarna och misshandeln eftersom Lindberg efter våldtäkten alltid var snäll, bekräftande och förstående; att det var värt smärtan och förödmjukelsen för att få en kram, lite uppmuntran och snälla ord. En framgångsrik teknik för partnermisshandlare.

Föreställningen bygger på den 3 000 sidor långa utredningen som ledde till Lindbergs dom. Förhörsprotokoll, vittnesmål och intervjuer ligger till grund för Cristina Gottfridssons manus vilket ger hög autencitet; det är nästan som att publiken är förhörsledare.

I andra akten följer så det välbehövliga korsförhöret av Lindberg. Äntligen ställs hans dubbelliv mot väggen. Hur kunde han vara både kvinnosakskämpe och våldtäktsman? Farfar och pedofil?

I början är Lindberg hårdnackad och självsäker. Han tycks tro sig vara på det torra eftersom han varit rektor på polishögskolan. ”Hade det inte varit för mig hade ni inte haft er polisbrickor!” utbrister han ilsket till de poliser som griper honom i Falun.

Men allt eftersom krackelerar hans försvar. Lindberg får svårare att hålla uppe fasaden och börjar erkänna det ena efter det andra. Ja, han har köpt sex. Ja, han gillar hårdhänt sex. Men våldtäkt vägrar han att erkänna. Han försvarar med näbbar och klor sin oskuld i frågan genom att hävda att kvinnorna han misstänks ha våldtagit faktiskt var med på det. Varför kom de annars tillbaks? De har väl en fri vilja?

Det är en oerhört stark skådespelarinsats av Allan Svensson. Att sätta sig in i en våldtäktsmans tankar och beteenden måste vara tungt och svårt. Eller? Hur stort är egentligen klivet; hur stor är skillnaden mellan dem som våldtar och dem som låter bli? Det begås trots allt, enligt BRÅ:s beräkningar, 700 våldtäkter i veckan i Sverige. Mörkertalen är enorma. Hur många i publiken känner igen sig? Hur många har rationaliserat bort sitt våld genom teorier om fria val?

Och hur många gånger har en inte som kvinna under ett samlag blivit kallad slampa, slyna, hora? Hur vanligt är det inte att kvinnor blir förnedrade under sexakten? Vilka bilder av sex förmedlas genom porrindustrin? Hur stort är steget för män att gå från samtyckesbaserad älskog till att begå fruktansvärda våldtäkter?

Vill vi förhindra våldtäkter räcker det inte att döma våldsverkarna hårt om de inte själva inser att de begått ett brott. Vad som behövs är ständiga kritiska diskussioner på alla samhällsnivåer om sex, om porr, om relationer och framförallt: om den satans manligheten.

Madeleine Bengtsson
Libertas