I valrörelsen 2014 handlade allt om jobben – välfärden, integrationen, ekonomin. De stora partierna tävlade om vem som var mest för arbetslinjen. Stefan Löfvens väckarklocksapp mot Moderaternas valaffisch med hotet ”The end of ungdomsjobb”.
I den valrörelse som håller på att dra igång nu våren 2018 handlar väldigt lite om jobben. Det är kanske inte så konstigt eftersom arbetslösheten har gått ned. Moderaternas hot om att jobb skulle försvinna med socialdemokratisk politik stämde inte. Ekonomin och jobbtillväxten är stark.
Men det finns problem på arbetsmarknaden som politiken behöver ta itu med. De största problemen är svårigheter för utlandsfödda att etablera sig på arbetsmarknaden, en pressad arbetsmiljö som gör löntagare sjuka samt matchningsproblemen, det vill säga lediga jobb som inte kan tillsättas för att det saknas sökande med rätt kompetens.
Partierna har också en del nya politiska svar. Skillnaderna har blivit större. Idag står Moderaterna och de andra allianspartierna betydligt längre högerut än i förra valet.
Dagens moderater vill att politiker ska lagstifta om en anställningsform för nyanlända och långtidsarbetslösa med en lön på 70 procent av lägstalönen i kollektivavtal. De vill lägga ned det mesta av arbetsförmedlingen och låta privata företag sköta matchningen. De vill förändra lagen om anställningsskydd så att anställningstid spelar mindre roll. Ett förslag som skulle göra alla löntagare provanställda på livstid och kraftigt förstärka arbetsgivarnas makt.
Mot det står den politik som den socialdemokratiskt ledda regeringen har fört och det Socialdemokraterna går till val på. Det handlar om att bygga ut utbildningsplatser och satsa på arbetsmiljö. Investera i bättre välfärd och snabbare integration. Regeringen förhandlar med arbetsmarknadens parter om anställningsformen etableringsjobb för nyanlända och långtidsarbetslösa som kombinerar jobb med reguljär utbildning, med en lön på kollektivavtalsnivå där staten står för halva lönekostnaden och tar ansvar för att det ska finnas passande utbildningar. Det är ett steg för att underlätta nyanländas etablering som bygger på arbetsmarknadens parters överenskommelse – så som arbetsmarknaden regleras i den svenska modellen.
Ett gäng spretiga förslag? Kan tyckas så, men de ingår i två olika arbetslinjer som står emot varandra.
Tanken med Moderaternas arbetslinje är att arbetslösa och sjuka ska ha så dåliga ersättningar att de pressas att ta jobb med låg lön och dåliga villkor. Dessa jobb subventioneras också fram, genom till exempel rut-avdrag och sänkt krogmoms. Att människor ska rustas för att kunna ta bra jobb är inte centralt. I regeringsställning minskade borgarna antalet utbildningsplatser, färre fick rätt till vuxenutbildning och arbetsmarknadspolitiska insatser togs bort till förmån för jobbcoaching (ett av alliansens misslyckade marknadsexperiment). Jobbskatteavdragen innebar att inkomster från arbete fick lägre skatt, medan inkomst från pensioner, sjukpenning eller a-kassa inte fick det. Höjda krav för att kvalificera sig till a-kassan, sänkt ersättning, höjda avgifterna samt att avdragsrätten i deklarationen för avgifter till a-kassa och fackföreningar togs bort – allt detta bidrog till att arbetslösa och sjuka blev fattigare och färre gick med i facket. Dessutom underlättade den borgerliga regeringen för arbetsgivare att använda tidsbegränsade anställningar. Visstidsanställda vågar sällan säga ifrån eller engagera sig fackligt.
Tanken med Socialdemokraternas arbetslinje är att rusta medborgarna att ta bra jobb som de kan försörja sig på. Jobb som inte längre behövs ska försvinna och nya växa fram, samtidigt som det ska finnas en ekonomisk trygghet för människorna. De som blir arbetslösa eller sjuka ska få del av gemensamma trygghetssystem för att bli frisk eller ställa om till ett nytt jobb, inte tvingas ta ett jobb med dåliga villkor. Alla får tillgång till bra utbildning och välfärden fördelas efter behov, inte efter betalningsförmåga. Det är ett omfattande välfärdsåtagande som behöver brett stöd för att kunna finansieras.
Det breda stödet för den generella välfärden har skapats genom allianser mellan medelklass och arbetarklass och bygger på både egenintresse och gemensamt allmänintresse. Välfärden måste vara av så hög kvalitet att medelklassen anser att det är värt att betala de höga skatterna, samtidigt som den är så pass subventionerad att arbetarklassen hade råd med den. Att alla får tillgång till utbildning, vård och omsorg efter behov är bra för individen men även för hela samhället. Det bidrar till jämlikhet och att medborgarna får färdigheter att klara mer avancerade jobb. Kunskap, inte låga löner.
Den politik som Moderaterna för bryter upp den här alliansen mellan medelklass och arbetarklass. Subventionerna av enkla jobb förväntas inte försämra medelklassens jobb, tvärtom ge dem tillgång till service de har råd med men arbetarklassen inte. Politiken utlovar att medelklassen kan få både lägre skatt och en VIP-välfärd om de betalar lite extra – gräddfiler i vården med sjukvårdsförsäkringar, ekonomisk trygghet med privata inkomstförsäkringar när de gemensamma urholkas, rut-tjänster med skattesubvention istället för att behöva ansöka om en allt mer åtstramad hemtjänst. Arbetarklassen som inte har råd att betala extra får nöja sig med en otillräcklig basvälfärd – och pressas till att ta allt sämre jobb. Lite som i USA.
Detta står på spel i valet i höst, men är inte i fokus i debatten. ”Välkommen till den första svenska auktoritära valrörelsen” skrev SvDs politisk kommentator Göran Eriksson 31 mars. Auktoritär betyder enligt ordboken: “maktfullkomlig, egenmäktig, diktatorisk”. Under våren har partierna fokuserat på brott och invandring, och ”hårdare tag” på andra områden som mobilförbud i skolan och böneutropsförbud.
Har verkligen svenska folket, som tidigare var så socialdemokratiska att Moderaterna bara kunde vinna val om de lät som socialdemokrater, förändrats så radikalt? I rapporten I väntan på en klasspolitik (Katalys 2018) konstaterar Hampus Andersson att en stor del av väljarna vill ha en stram invandringspolitik, men i övrigt en omfördelande vänsterpolitik. Väljarna är inte högerextrema. Det Sverigedemokraterna har lyckats med är att mobilisera underliggande auktoritära tendenser som kritik mot stor invandring och misstro mot politiker. Många arbetarväljare upplever att Socialdemokraterna inte längre representerar dem. Anderssons slutsats är att enda sättet att vinna valet är att fokusera på höger-vänster-konflikten och skapa förtroende för att S verkligen kommer ta strid för omfördelning. I ett höger-vänster-val kan vi vinna. I ”den auktoritära valrörelsen” vinner högern.
Hur kan vi bidra till att det blir ett höger-vänster-val? I de jobbdebatter jag skriver om i boken Socialdemokratin i ett nytt århundrade låter Socialdemokraterna lite vilsna, eller är inte ens med. Högerns arbetslinje har ställts mot en arbetskritisk vänster (som i sin tur främst kritiserar fackförbunden och Socialdemokraterna). Och även om Socialdemokraterna har bytt inriktning på politiken så är flera av de borgerliga reformerna som undergräver den svenska modellen kvar. Regeringens politik är omfördelande men trenden i samhället mot ökad ojämlikhet är starkare. Klyftorna fortsätter att öka. Det är inte konstigt att många arbetarväljare tvivlar på att S står på deras sida.
Det positiva som hänt den senaste tiden är att socialdemokrater låter mindre vilsna vad gäller huruvida den socialdemokratiska politiken fungerar för att få fler i arbete. Det nya självförtroendet för den svenska modellen behövs för att våga lägga förslag som skulle göra skillnad på riktigt, skapa en vänster-höger-debatt och höja förtroendet för partiets vilja att bedriva omfördelande politik. Det finns flera: satsa på en Arbetsförmedling med bättre fokus på att förmedla jobb, höj taken i socialförsäkringarna så att alla får sina inkomster försäkrade, rusta upp a-kassan, avskaffa allmän visstidsanställning och rut-avdraget och genomför en skattereform. Fortsätt investera i välfärden och föreslå några stora välfärdssatsningarna som lärfritids och en tandvård som alla har råd med. Låt oss prata om vad vi ska göra först.
Ulrika Lorentzi
