Det var 1968 och de skulle göra revolution

Maj 1968 – nu är det femtio år sedan denna moderna myt.

 

Även om de välfärdsstater som byggdes upp i Europa efter kriget var ekonomiskt progressiva och gav mer makt till arbetarklassen, upplevde en hel ungdomsgeneration att de kvävdes under auktoritärt ledarskap och sträng moral. Arbetarklassen var (nog) fortfarande kulturellt konservativ och obenägen att uppskatta de nya kulturyttringar som uppstod på 60-talet. Arbetarklassens barn krävde inte bara världsliga saker som tillträde till universiteten. De krävde också individuell frihet, fri sexualitet och avskaffande av alla hierarkier. De krävde revolution.

 

I den kontexten kokade alla konflikter och spänningar i den tidens Frankrike ner till maj 1968. En slags tröskel i historien. Det unika med Majrevolten är föreningen av arbetare och studenter. De förde varsin kamp, men de råkade sammanstråla just vid denna tid. De Gaulle var en auktoritär ledare som ändrade i konstitutionen. Han hade redan styrt i tio år.

 

Oroligheterna började på universiteten. Utbildningssystemet var obsolet och lokalerna trånga. Den stora 40-talistgenerationen fick inte plats i universiteten utan inhystes i provisoriska föreläsningslokaler. På studenthemmen var det förbjudet att dela rum med någon från det andra könet.

 

Vid universitetet i Nanterre briserade frustrationen där en mindre grupp började protestera. Polisen försökte förgäves upplösa demonstrationerna. Den 2 maj försökte man bestraffa rörelsens informella ledare Daniel Cohn-Bendit, vilket hettade upp situationen ytterligare.

 

Den 3 maj stängdes humanistisk-samhällsvetenskapliga fakulteten. 500 studenter rörde sig till Sorbonneuniversitetet i Paris där 600 studenter arresterades av polisen. Ytterligare några tusen anslöt sig till protesterna och polisen svarade med tårgas för att försöka ta tillbaka Sorbonne. Regeringen stängde hela universitetet i Paris.

 

Den 6 maj förbjöd regeringen samtliga demonstrationer. Nu började studenterna bygga barrikader och kasta gatstenar. Polisbrutaliteten ökade och spänningarna blev värre. 600 demonstranter och 345 poliser skadades.

 

Den 13 maj inträffade en vild generalstrejk där 10-12 miljoner arbetare krävde högre lön, ökad ledighet och en ny president. Den 17 maj tog generalstrejken avstånd från studenterna, som nu krävde fullständig revolution.

 

Vid den tiden började studenterna ockupera byggnader och hissa röda fanor. Vid Odéonteatern restes svarta fanor. Hela Paris låg utslaget utan trafik eller arbete. Studenter och intellektuella samlades och debatterade existentiella frågor. Revolten hade stöd av Jean-Paul Sartre men inte av Frankrikes Kommunistiska Parti som fördömde studenternas revolutionsförsök som oärliga.

 

Revoltledaren förvägrades inresa till Frankrike den 22 maj efter att varit i Tyskland. Detta skapade än mer oroligheter. Samtidigt ockuperade arbetarna fabriker.

 

Premiärminister Pompidou försökte få grepp om situationen och erbjöd tio procents löneökning, höjning av minimilönen, kortare arbetstid och andra förmåner. Arbetarna avvisade erbjudandet och finansministern avgick i protest mot förslaget. När president de Gaulle kom tillbaka från en utlandsresa förvirrades han över revoltens oöverskådlighet.

 

Den 25 maj föreslogs höjningar av minimilönen på 25 procent och en generell lönehöjning på 10 procent. Förslagen avvisades ännu en gång av arbetarna som radikaliserats och även de krävde regeringens avgång.

 

Den 28 maj deklarerade socialisten Francoise Mitterand att staten upphört att existera och att han var villig att bilda en ny regering. Pierre Mendés France sa den 29 maj att han kunde bilda en regering i vilken kommunisterna skulle ingå.

 

Samma dag sköt de Gaulle upp regeringssammanträdet. Han befarade att presidentpalatset skulle anfallas. Ingen skulle dock anfalla ett tomt presidentpalats, varför det var säkrast att han lämnade. Innan han reste sa han till premiärministern; ”Jag tillhör det förflutna, du tillhör framtiden.”

 

Under ungefär sex timmar visste ingen var presidentens helikopter var. Vid det här laget hade den franska statsapparaten effektivt slutat att fungera. En vän till premiärminister Pompidou gav honom en revolver och sa; ”Du kommer behöva den”. Regeringstjänstemän började bränna dokument och diskuterade möjligheterna att fly landet innan revolutionen utbröt. Det gick inte längre att tanka bilen eller ta ut pengar från banken, det gick inte längre att åka reguljärflyg.

 

I själva verket hade de Gaulle i största hemlighet åkt till den franska militärens bas i tyska Baden-Baden för att förhandla om deras stöd. Den franske generalen Massu övertalade presidenten att återvända till Frankrike och försöka ta tillbaka makten, vilket han gjorde dagen efter. En halv miljon demonstranter marscherade genom Paris under slagordet ”Adjö, de Gaulle!”

 

Det är troligen så att om demonstranterna skulle försöka ockupera regeringsbyggnader så skulle militären kopplas in vilket ytterligare skulle förstärka möjligheten till ett revolutionärt övertagande. De Gaulle förkunnade istället Nationalförsamlingen för upplöst och meddelade ett extraval schemalagt till 23 juni. Han hotade utlysa undantagstillstånd om inte arbetarna återvände till fabrikerna. Därmed var hotet om revolution i praktiken över.

 

Efter att ha fått en löneökning på 35 procent samt föräldrabidrag bland mycket annat återupptogs arbetet och staten började återigen fungera. Studenterna höll i lite längre men återvände till ordning efter några veckor.

 

Maj 1968 stod som en ledstjärna för andra rörelser som ville göra upp med despoter. Även om inte arbetarna och studenterna fick igenom alla sina krav hade de flyttat fram sina positioner och hotat den rådande ordningen.

 

Tänk att det fanns en tid när en fransk president var rädd för massans kraft. De lyckades inte göra någon ekonomisk revolution den gången. Den franska staten stod förstås kvar. Däremot lyckades man med den sociala och kulturella revolutionen. Jag vågar påstå att Europa 1960 och Europa 1970 är två olika världar. Det är svårt att begripa hur annorlunda 60-talsgenerationen betraktade samhället mot min ungdomsgeneration, som nog är betydligt mer konservativ. Visst, vi tycker att feminism och lika rättigheter för alla är en självklarhet. Men vi tycker också att den ekonomiska makten är en lika stor självklarhet. Vår feminism går ofta inte ut på konkret materialistisk kamp, utan på symboliska statements som en HM-tröja.

 

I rättvisans namn ska sägas att det också idag finns ungdomar som organiserar både för feminism och socialism. Det vävs också historiska trådar mellan såna som Bernie Sanders som själv var aktiv på 60-talet till dagens ungdomsrörelser där han ses som en förebild. Och varje dag gör ungdomar motstånd i USA, Chile, Kina, Storbritannien och Palestina. Underskatta aldrig massans kraft. Gläds åt dess förmåga att kollektivt förbättra livsvillkoren och räds åt dess raseri.

 

Och vi ställer oss fortfarande samma fråga som under kårhusockupationen i Sverige 1968: det är svårt att anpassa sig. Ja, vem fan vill bli anpassad till det här samhället alltså?

 

Simon Andersson

 

Foto: George Garrigues / CC-BY-SA

FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *