Gårdagens Kalla fakta följer Anna och Sahar som vittnar om ett oacceptabelt bemötande från deras chefer och medarbetare när de vittnat om sexuella trakasserier. Tystnadskulturen inom polisen illustreras tydligt. Båda fallen ägde rum efter #metoo och #nödvärn. 

I en av mina Messenger-grupper diskuteras inslaget flitigt. En vän skriver ”tänk hur många fler sådana ställen det finns i riket, med kapten klänning som gudfader”. Andra understryker att de inte är förvånade. I skrivande stund inser jag att jag själv kanske inte heller är särskilt förvånad. Och just det, att inte bli förvånad, är så fullständigt absurt. Två personer slår larm om sexism och sexuella trakasserier. Kollegor svarar genom utfrysning och skuggning. Ändå blir jag inte förvånad. 

Idag vaknar jag till en notis om sexköpare som grips var tjugonde minut mitt framför SVT:s reportrar i centrala Göteborg. Jag blir illa till mods. De här förbrytarna bryr sig inte ens om att gömma undan sitt beteende. De köper övergrepp mitt framför mänsklighetens ögon. Har de ingen skam i kroppen, undrar jag. 

Hösten 2017 visade oss hur kraftiga vi kan vara när vi är många. Kvinnorörelsens gemenskap har genererat lärdomar som arbetarrörelsen i stort borde ta vara på. Det är en sådan gemenskap vi behöver för att stå emot sådana som porträtteras framför en brinnande LO-borg, en sådan som krävs för att bekämpa alla de som hånskrattar åt kampen för alla människors lika värde, sådana som backar sina vänners ryggar när de betett sig olämpligt. 

Vi vet alla att #metoo har markerat ett tydligt före och efter i det politiska samtalet. Däremot håller glöden och vreden som förenade kvinnor världen över på att sakta men säkert försummas, glömmas bort, nedtonas. Det kan vi inte på något sätt tillåta.  Jag vill be om ursäkt; jag har glömt bort att våra rättigheter inte bara måste värnas utan också försvaras – dag in och dag ut. Utan paus. Utan tvivel. Så fort vi vilar från kampen slår förtryckande strukturer tillbaka och tystnadskulturen sveper återigen över det offentliga rummet. Så småningom flyttar t-shirtar med feministiska tryck från skyltfönstret till något undangömt hörn för att till slut vara ett mode som inte längre är. 

Anna och Sahars erfarenheter måste tas på allvar. Polisens legitimitet undermineras kraftigt av händelser som dessa, vilket innebär ett slag mot välfärden i stort. En välfärd som lider av kronisk underfinansiering och konstanta nedskärningar har inte möjlighet att åtgärda systematiska maktstrukturer varken inom eller utanför den egna organisationen. Så, låt oss dag in och dag ut såväl värna som försvara målet med den socialdemokratiska folkrörelsen: det starka samhället. 

Elfva Barrio, Libertas redaktion