Det ojämlika strävandet efter jämställdhet

Foto: Sebastian Jaktling

För några år sedan jobbade jag på en bar i den byn norr om Madrid jag kommer ifrån. En kund – en manlig sådan – tyckte att det var passande att berätta för mig att han njöt extra mycket av att vara där under mina arbetspass då jag inte bar någon bh. Usch. Min bh-lösa gest fick således helt fel effekt i den konservativa röran jag är uppvuxen i. Och vem vet, kanske handlade min bh-lösa period mer om att känna att jag bidrog till kampen snarare än att jag på riktigt trodde att det skulle leda till en förändring?


Hur som helst, som vi alla vet är kvinnor konstant utsatta för olika typer av vardagssexism. Det har vi fått klart för oss genom viktiga uppror och diverse Instagramkonton. Sociala medier utgör en värdefull mötesplats för den hälften av befolkningen som utsätts för detta förtryck dag efter dag. Viktigt. Dock är sociala medie-aktivismen alldeles för platt: influencerna med feminismen som främsta varumärke talar sällan om arbetarklassens kvinnors prekära situation.   


Jag är reformistisk socialist av en anledning: jag tror på kollektivistisk bildning och långsiktiga processer. Och just det – att tänka långsiktigt – är något den numera individcentrerade rörelsen inte alltid förmår att göra. Idag drivs feminismen inom den breda vänstern av och för den vita kvinnliga medelklassen. Den som i sitt vardagliga liv har det rätt gött jämfört med samhällets periferi. Den som har möjlighet att köpa sig loss från obetalt arbete genom att utnyttja andra kvinnors utsatthet. Den som har en materiell trygghet att luta sig mot när aktivismen går snett.


Denna utveckling ser inte till makt och resurser kvinnor emellan. Jämställdheten bantas ner till frågor om livspussel och hur ofta pappor ”vabbar”. Detta är förvisso en viktig fråga, men den kan inte drivas på bekostnad av arbetarkvinnorna. Majoriteten av tjänstemannakvinnorna jobbar på kontorstid. Måndag till fredag. Helgerna är till för att leva. Arbetarkvinnor har inte samma möjlighet att påverka sin arbetstid och därmed inte heller sin fritid. Mer än hälften av dem jobbar kväll, helg och natt.


Kvinnor i både arbetar- och tjänstemannayrken arbetar deltid i högre utsträckning än män. En väsentlig skillnad är dock att de kvinnorna i arbetaryrken som jobbar deltid gör det för att de helt enkelt inte får en heltidsanställning eller för att jobbet är för krävande för att kunna lägga 40 timmar i veckan på det. För tjänstemannakvinnor som jobbar deltid handlar det främst om omvårdnad av barn. Vi ser, å ena sidan, en de facto materiell begränsning och, å andra, ett normativt missförhållande.


Den vänsterliberala feminismen utvecklas åt ett håll där individen tycks kunna ”välja” allt: välja en jämställd manlig partner, välja ett jämställt arbete, välja att vara jämställd själv. Den negligerar att ojämställdheten främst skapas av sådant som inte finns inom den enskilda individens handlingsutrymme utan i den kollektiva materiella verkligheten. Den gör det bättre för den redan resursstarka medelklassen men ignorerar den alltmer avreglerade arbetarklassen.


Vill vi att alla kvinnor ska få skörda frukterna av feminismens framsteg och vill vi, framförallt, krossa patriarkatet måste trenden vända. Jämlikhet och jämställdhet måste gå hand i hand för att uppnå lika livsvillkor mellan kvinnor och män. En vacker dag kanske vi kan övergå till att enbart fokusera på normativa strukturer. Tillhör vi dock de som tror att patriarkatet inte går att krossas inom kapitalismens maktstrukturer måste vi ta tag i de ekonomiska orättvisorna. För hur ska vi försvara jämlikhet för alla när vi tillåter jämställdheten vara för de få?



Elfva Barrio, vice ordförande Lunds socialdemokratiska studentklubb

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *