Det obetalda relationsarbetet

  • image

     

    Allt fler kvinnor lider av stress, psykisk sjukdom och utbrändhet. Arbetarrörelsen och andra delar av civilsamhället är inte förskonat – kvinnorna i vår rörelse löper stor risk att bränna ut sig och bli sjuka av sitt engagemang. Alla känner nog någon kvinna som gått in i väggen. Någon kvinnlig ombudsman som inte orkat mer. Någon ordförande som fått lämna sitt uppdrag på grund av stress.

     

    Organisationen Maktsalongen driver just nu en kampanj (http://www.xn--dagsfrnollvision-qwb.se/) för att minska utbrändheten bland kvinnor i civilsamhället. De menar att det måste till en nollvision för att få bukt med den psykiska ohälsan bland folkrörelsernas unga kvinnor.

     

    Att det kan vara stressigt att arbeta för en folkrörelse eller ha ett förtroendeuppdrag är inget nytt. Men att kvinnor drabbas hårdare beror delvis på kombinationen kvinnor och obetalt hemarbete. Att kvinnor fortfarande gör majoriteten av hemarbetet samtidigt som de arbetar heltid är ju tydligt en hälsofara. Hur är det möjligt att mäkta med både åtta timmars arbetsdag (plus ofta obetald övertid) och sedan tvingas städa, laga mat, tvätta, ta hand om sjuk släkting, handla? Svara mig det.

     

    Men det finns ytterligare en faktor: relationsarbetet. Att vara i en rörelse innebär i mångt och mycket att vara i relationer. Det handlar om att få medlemmar att må bra, att se varje person, att inkludera, att fixa god stämning och att underlätta vid eventuella konflikter. Att peppa, stötta och peppa igen.

     

    Och den här konsten bemästrar många kvinnor sedan dagisåldern. Stereotyp uppfostran av kvinnor innehåller uppmuntrande av mjukhet, inställsamhet och lyhördhet. Kvinnor lär sig att vara till lags, se andras behov, bekräfta och le. Kvinnor tränas i att mata, plåstra om och trösta.

     

    Allt detta gör att en kvinna och man som båda jobbar som exempelvis ombudsmän, i praktiken gör olika saker. De måste båda utföra de konkreta arbetsuppgifterna, men för kvinnan tillkommer relationsarbetet. Det står sällan i arbetsbeskrivningen, men det förväntas av henne. Hon kan inte lite lojt strunta i att någon medlem mår piss, att atmosfären på klubbmötet är ansträngd eller att någon hamnar utanför. Hon kan heller inte vara sur, arg eller ointresserad – hon måste ständigt vara glad, uppåt och entusiastisk. Peppig.

     

    Behöver jag ens säga hur detta dubbeldrabbar rasifierade kvinnor? Att ickevita måste vara ännu mer på tå, ännu mer trevliga och inställsamma för att duga? Att ett enda snedsteg riskerar att rasera förutsättningarna för andra rasifierade kvinnor att få poster och anställningar?

     

    Så förutom att en kvinna i arbetarrörelsen generellt gör mer obetalt hemarbete gör hon också mer relationsarbete. Det är en bidragande orsak till att kvinnliga ombudsmän och ordföringar bränner ut sig, inte de manliga ditona.

     

    Lösningen? Här är arbetsgivaren nyckeln. Kvinnor inom arbetarrörelsen ska bara behöva jobba sex timmar om dagen på en heltid med bibehållen lön. Varför ska hon, som gör mer varje timma en vad en man gör, jobba lika många timmar? Varför ska hon, som dessutom utför en jädra massa obetalt extraarbete, inte kompenseras för det? Det relationella arbetet måste uppvärderas! Här kan arbetarrörelsen gå före och visa vägen som goda arbetsgivare.

     

    När män utför obetalt hemarbete i samma utsträckning som kvinnor, först då kan vi börja tala om att ha lika arbetstider igen. Förhoppningsvis har männen då lärt sig vikten av relationellt arbete alternativt att kraven på kvinnors relationella kompetens har sänkts.

     

    Om vi ska uppnå nollvisionen räcker det inte med vackra ord och deviser. Här krävs rättvis fördelning och ett erkännande av verkligheten för många kvinnor inom civilsamhället. Det relationella är politiskt!

     

    Madeleine Bengtsson Libertas

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *