Liberalerna ska på Riksmötet söndagen den 28/3 rösta om att öppna upp för regeringssamarbete med Sverigedemokraterna, deras orsak: mer liberal politik. 

Det är inget nytt att se liberala partier ställa sig bakom fascistiska partier i kampen emot socialismen. Det liberala sveket bevisar än en gång att det inte går att vara beroende av liberala partier, det krävs ett starkt socialdemokratiskt block, nu får det vara slut på den svaga vänstern! 


Maktlösa vid makten

Ändå sedan Socialdemokraternas återkomst till makten 2014 har borgerskapet haft kontroll över riksdagens kammare. Varje reform har tvingats kompromissas om, varje nödvändigt socialt, ekonomiskt och politiskt beslut har förskjutits eller slagits ner av borgerskapets reaktionära och antifackliga kamp mot fackföreningsrörelsen, arbetarrörelsen och socialdemokratin. Efter de borgerliga åren finns det många reformer för att vända utvecklingen av ökade klassklyftor, ökad ojämlikhet och försämrad välfärd – reformer som inte gjorts möjligt av borgerskapets envishet och fanatism om privatiseringar. 

Socialdemokraterna är Sveriges största parti, en ställning vi haft sedan 1920-talet och som vi nu riskerar att förlora till Moderaterna eller, ännu värre, Sverigedemokraterna. För att skydda våra värderingar, som vi i grunden har gement med liberalismen om människors frihet och rättigheter, om samhället och vår medmänsklighet har vi i två år försökt samarbeta med Liberalerna och Centerpartiet i det så kallade Januariavtalet. Ett avtal som många gånger ifrågasatts och kritiserats men som varit svårt att avgöra om det verkligen var nödvändigt. Under dessa två år har Centerpartiet och Liberalerna agerat mer som opposition än som regeringsunderlag, man har krävt och kräver marknadsliberala reformer som vi och forskningen menar skadar samhället. I gengäld har vi fått absolut minimum av vår egen politik och tvingats till uppoffringar av värnskatten, LAS och snart införandet av marknadshyror – detta medan man satt munkavle på oss i frågan om vinster i välfärden. Nu får det vara nog!


Upp till beslut!

Liberalernas ställningstagande emot sina samarbetspartners i regeringen och för oppositionen och ett fascistiskt parti bör bli droppen för oss. Vi måste ta initiativet och sätta krav på Centern. Om vi kan sätta ultimatum mot Vänsterpartiet, våra ideologiska kamrater, måste vi kunna sätta ultimatum mot Centerpartiet. Centerpartiet och Liberalerna har under hela mandatperioden agerat som opposition när det passat deras intresse, samtidigt som de fått igenom massor av deras ekonomiska politik som skadat landet och Socialdemokraterna. 

Centerpartiet, antingen står ni bakom liberala värderingar med oss mot att ni stödjer ett kraftigt ekonomiskt reformprogram för att ta oss ur denna kapitalismens kris eller så ställer ni er bakom en konservativ och småfascistisk borgerlighet, tiden som låtsas-opposition är slut. Även jag har försvarat Januariavtalet men mitt förtroende har nu spruckit. Vi kan uppenbarligen inte samarbeta med marknadsliberala partier som hellre ser kapitalets vägar på bekostnad av politisk anständighet och arbetarklassens och de offentligt anställdas välmående. 


En död ideologi 

Liberalernas svek kan bli den sista spiken i kistan för socialliberalismen i Sveriges riksdag. Liberalerna som stridit tillsammans med oss för demokratin, för åtta timmars arbetsdag och för semesterveckan. Liberalerna som alltid varit ett av Sveriges, enligt mig, bästa partier med en bra blandning av socialdemokrati och liberalism – socialliberalism. 

Partiet vars partiledare på 90-talet vägrade delta i en debatt tillsammans med Ny Demokrati har idag en partiledare som öppnar upp för högerextremismen att ta sig in i maktens korridorer. Detta är en sorglig utveckling för ett parti jag har personlig uppskattning för. Jag har alltid gillat Liberalerna och Folkpartiet och är uppväxt i ett liberalt hem, så att se den utveckling partiet haft sedan valet 2018 är väldigt sorgligt att se. Vid partiledarvalet stödde jag socialliberalen Erik Ullenhag då jag menade att han symboliserade en tydlig självständig linje för Liberalerna. Istället valde man Nyamko Sabuni som, i ett försök att göra Liberalerna mer relevant för fd alliansväljare, försökte ta position i den redan hårt konkurrerande migrations- och kriminalitet frågan, en fråga Liberalerna aldrig skulle kunna dominera sig fram mellan S, SD och M. Hade Erik Ullenhag valts istället hade Liberalerna kanske kunnat stå ut som parti mer, ett mellanting mellan socialdemokraterna och moderaterna, en position partiet historiskt alltid innehaft och som dess ideologiska grund passar för.

Nu håller alltså istället partiet på att till sist ta död på socialliberalismen inom den svenska politiken. I och med omröstningen i frågan på Riksmötet den 28/3 där Sabuni ser ut att få sin vilja igenom har flera medlemmar, inklusive fd partiledaren Bengt Westerberg, varnat om att lämna partiet.

Låt oss hoppas att ett nytt parti reser sig i dess ställe eller att den socialliberala grenen inom L tar mod till sig och står upp för den svenska socialliberalismen! 


En Socialistisk enad front 

Det är dags för den svenska arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen och den demokratiska socialiströrelsen att ena sig mot denna borgerlighet. När nu liberalismen bugar sig inför den nationalistiska och auktoritära högern krävs det en vänster som kan stå emot denna högervåg. Då går det inte med kompromisser, halvdan politik och symboliska handlingar, det krävs ekonomisk socialism, det krävs sann socialdemokratisk politik – en politik baserad på klasskampen! 

Vår partistyrelse måste sluta se sig som ett mittenparti – vi är inte ett mittenparti eller ett socialliberalt parti. Vi är ett demokratiskt socialistiskt arbetarparti, så agera som ett för Brantings och Palmes skull! Det är i år 150 år sedan fredskämpen och socialisten Rosa Luxemburgs födelse och 35 år sedan Olof Palmes död en kall och mörk februarinatt. Rosa Luxemburg blev mördad av högerextrema soldater på order av det tyska Socialdemokraterna Partiet, de tyska Socialdemokraterna (SPD) svek socialismen och arbetarrörelsen och beslöt sig att agera försvarare av kapitalismen som tackade genom möjliggörandet av SPDs förstörelse under den kapitalist-stödda nazismregimen. Olof Palme var vårt partis sista stora ideolog, han gav vårt parti en vision och ett mål, vi fick en mening. En mening vi idag försöker gömma undan från oss själva, vi skäms över vårt misslyckande och samtidigt som vi låtsas hedra Palmes minne agerar vi stödhjul för de krafter som arbetar allt kraftigare emot Palmes vision om ett rättvist och jämlikt Sverige. 


Partiet måste ta ett beslut 

Socialdemokraterna har ett år på sig att ta ett beslut. Antingen är vi ett starkt socialistiskt parti för arbetarklassen och stå bakom den internationella solidariteten och människovärdet, eller så ger vi upp vår titel som arbetareparti och blir ett parti som överlåter makten åt en nationalistisk, reaktionär och marknadsliberal höger? Vad vill vi vara? 

Kan vi ungdomar, arbetare och socialister stå bakom ett parti som väljer att agera stödhjul för kapitalet och marknadsliberaler hellre än utökad tandvård och tillgång till glasögon åt alla efter behov. Vi är den sista generationen som kan agera mot klimatkrisen innan det är försent, vi är den första generationen som får det sämre än våra föräldrar, vi är den första generationen på 100 år som kan se ett annat parti än Socialdemokraterna som största parti. Det krävs förändring nu! Partiet har en sista chans att agera, annars kommer vi ha en nationalistisk och antifacklig regering de kommande åren. 

Partiet måste välja, en politik för ett rättvisare Sverige eller nationalistisk borgerlighet!


Erik Solfors, Libertas redaktion