Det handlar inte enbart om misogyni

 

Torsdagens utfall i Svenska Akademien är mer komplex än att ett gubbvälde befäst sin makt och sparkat ut en kvinna i ledande position. 

 

Det är tydligt vem av akademieledamöterna som har bredast folkligt stöd efter att Sara Danius avgick som ständig sekreterare i torsdags. Det är väl första gången i världshistorien som en ledamot i Svenska Akademien krönts med en hashtag. Och det är en tragedi att Danius lämnar sin post. Hon har varit en frisk fläkt med sin intellektuella skärpa, sitt modeintresse och intagande klädsel vid Nobelfesterna, sin lekfullhet och sitt alter ego Gittan.

 

Förmodligen är det till stor del även detta som blev hennes fall. Konservativare ledamöter tyckte att hon tog ut svängarna lite väl mycket, att Gittan var opassande. Danius har också fått legitim – om än oproportionerligt hård och snaskig – kritik för sitt ledarskap och krishantering. Säkerligen handlar det också om en förlegad kvinnosyn – det är ju inte för intet som Danius tillträdde som första kvinnliga ständiga sekreterare någonsin 2015. Självklart är detta en fingervisning om hur strukturerna ser ut inom Akademien.

 

Men få eller inga av oss vanliga dödliga har insyn i Akademiens och de adertons arbete. Därför är det märkligt att berättelsen om vad som hänt så självklart kommit att få perspektivet av att Danius sparkades enkom på grund av sitt kön. Hela denna sörja som är upprinnelsen till crescendot i torsdags har inslag av korruption, nepotism, brist på professionalitet och, ja, en vidrig manskultur. Att härleda det hela till en förklaringsmodell där Danius blir någon sorts madonnalik martyrbild är reduktionistiskt och enögt.

 

Om något följer väl denna helgonförklaring en patriarkal hora eller madonna-dualism, där Danius helgonförklaras bortom all reson. Den tidigare ständiga sekreteraren tillskrivs saker som utomstående omöjligt kan ha en aning om – som hela förnyelsearbetet inom Svenska Akademien. Att Bob Dylan fick Nobelpriset i litteratur är en frukt knappast enbart av Danius arbete. Den ständige sekreteraren är ingen ledare för de aderton, utan har en enkel röst precis som alla andra ledamöter. Vad som motiverade att Dylan fick Nobelpriset kan vi som saknar insyn inte veta, och det är därför tämligen imbecillt att hävda att Danius på något sätt skulle vara en avgörande faktor.

 

Det är fantastiskt att se ett så stort engagemang för en kulturkvinna som i andra sammanhang förmodligen aldrig hade blivit särskilt folklig. Knytblus-upproret är ytterligare ett steg på vägen för att uppmärksamma patriarkala strukturer överallt i samhället – även om ministrarnas inlägg i den debatten visar på en kulturpolitisk okunnighet och skrämmande oinsatt attityd gentemot principen om politikens armslånga avstånd. Jag hoppas också att detta kan vara grunden för ett långvarigare allmänt intresse för Svenska Akademien. Men det blir lite fårmentalitet när ett endimensionellt perspektiv befästs utan vidare belägg.

 

Ludvig Fahlvik

Libertas redaktör

 

 

 

 

 

FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *