Att ägna sig åt krukväxter är verkligen en kultursyssla, i ordets alla bemärkelser. Kultur, från latinets cultura, betyder bokstavligen “att odla”. Bland blommor och blad ryms estetiska såväl som historiska, hälsofrämjande och relationella dimensioner. En krukväxt kan betyda så mycket.
Redan i antikens Rom fanns blommor i krukor, i balkonglådor och på takterrasser. I Kina och Japan utvecklades krukväxtkulturen bonsai på 1000-talet. Under Karl den Store på 800-talet började man systematiskt att plantera träd och växter i Europa, och då spelade klostren en särskild roll. Munkarna ägnade sig åt trädgårdsskötsel och örtodling, prövade sig fram till olika växters läkande förmåga och lärde så småningom bönderna att anlägga örtagårdar. I Sverige har vi haft krukväxter sedan 1600-talet, då adeln importerade exotiska plantor som sattes i växthus. Det är emellertid först vid slutet av 1700-talet som krukväxten flyttar in i hemmen som permanenta element. Vid mitten av 1800-talet var krukväxter allmänna i hemmen hos städernas över- och medelklass. I takt med att boendestandarden för arbetarklassen förbättrades från förra sekelskiftet började även arbetare i städerna med krukväxter inomhus, och adopterade då salongernas grönbladiga växter varpå dessa förlorade status i över- och medelklassen.
Krukväxter är således broar mellan tid och rum. Det vi gör hemma på fönsterbrädet i dag har miljontals människohänder gjort i årtusenden före oss. Kanske håller sig den moderne svensken med krukväxter främst av estetiska skäl, i kölvattnet efter Carl Larssons målningar och Ellen Keys “Skönhet för alla”. Ett hem anses kräva krukväxter. Krukväxter som utöver estetiska ändamål även kan fylla identitära, hälsomässiga eller sentimentala sådana. Finns det någon starkare symbol för ett ordnat hem än en frodig pelargon? Vilka plantor man omger sig med kan vara ett uttryck för ens smak, livsstil eller civilstånd. Har du tåliga suckulenter eller en mer krävande murgröna? Är du trendkänslig eller bekväm med konventionella plantor? Har du rent av någon förskräcklig plastblomma? Krukväxter kan, med etnologen Clas Bergvalls ord, vara “en fascinerande ingång till människors liv, och tankar kring sina liv”.
I dagens Sverige är krukväxter också någonting som vi kan samlas kring, över generationer, klasstillhörighet och könstillhörighet – även om krukväxter fortfarande är en kvinnligt könad hobby. De kan fungera som ett socialt kitt. Vi byter sticklingar med varandra, diskuterar plantor i Facebookgrupper, ger bort växter, vattnar grannens plantor. Med krukväxtvård som förevändning kan man också stå vid fönstret och spionera. Enligt Nationalencyklopedin lägger vi i Sverige 20 miljoner kronor om dagen på krukväxter och blommor, och i snitt har vi 30 växter per hushåll.
Krukväxterna hjälper till med att skapa ett levande hem. I och med dem tillägnar man sig något, man vårdar och har en relation till något levande, får belöningar i form av nya skott, nya rötter, nya knoppar efter investerat arbete och omsorg. Krukväxter kräver kapital i form av kunskap och tid. De bidrar också med rent terapeutiska egenskaper. Att ta hand om en krukväxt är att ta hand om sig själv. Det är att ta ansvar. Att vara lyhörd inför plantans behov kan lära en att vara lyhörd inför sina egna behov. Krukväxtkulturen är livsbejakande och konkret. Krukväxter är oerhört sinnliga. Att plantera om en planta, att känna rötterna, jorden, stjälkarna, dofterna; estetiken hos de gröna bladen, en doktor Westerlunds citrusslöja. Det är poesi.
Ur folkhälsosynpunkt bidrar krukväxter till psykiskt välmående samtidigt som de renar lägenhetsluften och har luftfuktande egenskaper. 1989 genomförde USA:s rymdfartsmyndighet NASA en studie som kom fram till att krukväxter fungerar utmärkt som luftrenare. Till exempel är fredskalla en utomordentlig hälsoblomma som renar luften från bensen, trikloretylen, formaldehyd, ammoniak och xylen.
Det kvinnligt kodade omhändertagandet och ompysslandet av krukväxter, de estetiska värdena som bevaras och förädlas i krukväxtkulturen, kunskapen om arterna och hur de ska ombesörjas, den enkla hemtrevnaden och den avancerade omsorgen är tragiskt styvmoderligt behandlat på nästan alla plan. Denna ständigt pågående stora kulturgärning är med få undantag förbisedd av samhälle och forskning. I en civilisation dominerad av maskulina ideal om konkurrens, tävlan och individualism är denna vård av något annat levande nästan en motståndshandling. Krukväxtkulturen har potential att spränga könsbarriärer och bli en sysselsättning för alla – ja, en folkrörelse. I vår omsorg och omplantering hörs ekot från antikens Rom, medeltidens kloster, arbetarbostadens fönsterbräde och hundratusentals mor- och farmödrars slit med begonior och våreldar. Denna kedja av odlande, denna kulturgärning, ska inte förminskas. Låt hundra blommor blomma.
Ludvig Fahlvik
Libertas redaktör
