Det börjar verka kärlek banne mig…

Många verkar rädda för kärlek. Inte minst rädda för att säga att de älskar någon/några/något (Linus Fremin, Frihets eminenta krönikör, skriver om det här). Det är som att kärlek har blivit något så extremt laddad, något reserverat endast för episka Hollywood moments… det är bara det att dessa stunder sällan inträffar i de verkliga liv vi vanliga dödliga lever.

Jag känner ofta att det är dumt att stänga inne känslorna. En banal iakttagelse, men ändock en iakttagelse med stora implikationer. Livet rusar förbi så fort… Jag känner att jag måste hinna berätta för alla jag älskar att jag älskar dem alla. Jag tänker, att allt kan ta slut imorgon. Om allt svartnade vill jag åtminstone veta att jag berättade om mina starka känslor för dem som jag har starka känslor för. Våga uttala de där tre små orden, säga ”tack” även för det som verkar vara pyttesmå uppoffringar eller självklara gärningar.

Så, det här blogginlägget blir ett kärleksbrev till Mae Sot och till alla jag mött här, människor såväl som organisationer.

Jag åkte hit fylld av ett vemod, eftersom jag lämnade Sverige efter ännu ett misslyckat försök till kärlek (att jag aldrig lär mig, tänker jag så här i efterhand… det är inte för inte Den Stora Kärleken samtidigt kallas Den Största Illusionen…). I början var jag inte riktigt mottaglig för skönheten i Mae Sot. De öppna såren jag såg på gatan omöjliggjorde för mig att ta mig in under skinnet på staden och bli ett med den, leva inuti den, känna dess puls i mig.

Men sakta har saker och ting förändrats. Det var inte kärlek vid första ögonkastet, men det börjar verka kärlek nu, banne mig…

Jag tror att de två största anledningarna till att jag nu älskar staden är dels att den möjliggör för mig att (om-)förhandla kring mig själv som människa, dels alla dessa mellanmänskliga möten jag haft här.

I Mae Sot råder det ett ständigt undantagstillstånd, både för mig och för mina studenter. De senare har lämnat sina liv, som tidigare utspelade sig på den burmesiska landsbygden eller i några av Burmas största spökstäder (och jag skriver ”spökstäder” just eftersom städer som Rangoon och Mandalay känns som tomma kulisser; visst finns där ett myllrande gatuliv och visst kan man se de väster- och utländska influenserna och visst finns där tusen möjligheter till förströelse och underhållning, men det är ändå bara teater, för hela uppsättningen är välregisserad av demonregissörerna i Naypyidaw, och den som inte följer manuset till punkt och pricka avskrivs i berättelsen), och kommit till en thailändsk stad som ändå, mest av allt, är burmesisk. De har frigjort sig sina familjers kontroll och statens indoktrinering. Här i Mae Sot prövar de sina egna vingar och övar sig i kritiskt tänkande och argumenterandets ädla konst. Endast här finns svängrum för dem att vara någon annan än de personer de hittills varit. Också för mig är undantagstillståndet påtagligt. Hemma i Sverige är jag en av normer väldigt bunden och nedtyngd människa. De sociala kontrollmekanismerna i Sverige i allmänhet och i Stockholm i synnerhet kringskär mitt handlingsutrymme; mitt svängrum att vara någon annan än vad jag förväntas vara. Jag lever också i en repressiv regim, fast på ett helt annat sätt än burmeserna, så klart (frågan är dock om vi ska tala om en artskillnad eller en gradskillnad när det gäller förtrycket i de båda kontexterna?). I Mae Sot känner jag en stor lättnad. Det är som att jag slängt av mig den snäva korsetten som gjorde det svårt för mig att andas och istället tagit på mig en rymlig kostym. För – som jag har skrivit tidigare – friheten här är absolut könad. Det är när jag trotsar det för kvinnor gällande påbudet att alltid vara snygg och fräsch, och istället tränar mig genomsvettig och illröd i ansiktet, skrikandes Sharapovavrål när jag smäller till badmintonbollen på SYCB:s uteplats, som jag känner mig som friast. När jag tillåter mig att växa som människa, bli större och starkare – både bildligt och bokstavligt talat – och inte försöker pressa ned mig själv i en dimunitiv dockroll.

Och jag älskar Friheten. Den får mig att vilja sjunga en gnutta Afzelius.

Här i Mae Sot har jag ryckts från min vanliga kontext. Undantagstillståndet har gjort mig till en undantagsmänniska, om än bara temporärt. Men när jag nu testar på denna för mig nya roll så sätts tankarna igång… ”Tänk om jag skulle testa på att leva som en undantagsmänniska också i Sverige”… Möjligheten att omformulera min identitet och det script jag följer i livet och i samhället finns där. Inom mig undrar jag om också mina studenter bär på samma tankar. Kommer de att återvända till sina hembyar efter utbildningen och smidigt och utan att protestera glida in i sina gamla roller? Eller kommer de att omförhandla sina roller? Kommer alla mellanmänskliga möten de haft här i Mae Sot ändra den spegelbild av sig själva som de kommer att möta om ungefär ett halvår?

När jag själv tittar mig i spegeln om morgnarna ler jag. Frieda Kahlo-ögonbrynen har växt ut, jag har lika brunbrända ben som i ”Idas sommarvisa” och klänningarna mina är lika nedfläckade som Burmas rykte internationellt. Ändå känner jag inte den där osäkerheten som är så påtaglig i det sociala livet i Stockholm. Här bor jag med strax under tjugo personer, som varje dag ser mina påsar under ögonen och som jag äter mina måltider med. Oftast träffar jag min ”kollega”, SSU:s volontärlärare på DPNS (Democratic Party for a New Society), om helgerna. Vi åker ut på långa cykelturer ihop, pratar om livet och döden och annat klyschigt, äter burmesisk och thailändsk mat… Svettas under den thailändska solen, ilar nedför höga kullar med cyklarna. På något sätt är såväl studenterna som personalen på SYCB som min svenska ”kollega” min ”familj” här nere… och det är dem jag älskar allra mest här.

Jag har också mött så många andra människor under min vistelse här i Mae Sot. Under Olof Palmes Internationella Centers nätverksträff mötte jag helt underbart inspirerande aktivister, från alla möjliga rörelser, från Burma och Filippinerna. Jag fick höra om deras egna upplevelser och erfarenheter av demonstrationer, fackengagemang, mediearbete och koalitionsarbete. De berättade om massakrer på folkmassor, journalistmord, mediecensur och anti-våldsstrategier. De både kritiserade och skämtade om den västerländska inblandningen i ”Burmafrågan” och diskuterade nykolonialism såväl som den ibland kyliga relationen mellan burmesiska rörelser och organisationer inom Burma och inom diasporan. Timmarna tickade iväg och jag blev tröttare och tröttare, men samtidigt också lyckligare och lyckligare. Under både lördags- och söndagskvällen den helgen cyklade jag ensam till the Friendship Bridge. Ställde mig bara vid bron till Burma och försökte få en skymt av Myawaddy i kvällsmörkret. Ena kvällen var väldigt ljus och stjärnklar och jag kunde riktigt känna hur svindlande stort det var för mig att vara här. När jag lämnade bron och cyklade in mot staden igen sjöng jag för mig själv, och jag tänkte, att så här skulle jag faktiskt kunna tänka mig att leva mitt liv. Den tanken växte sig större efter att jag några dagar senare också deltog under ett utbyte med thailändska och burmesiska studenter. Under detta utbyte fick jag lyssna på en före detta politisk fånge som suttit i ett burmesiskt fängelse under sex års tid. Han beskrev vilka olika former av tortyr han och de andra fångarna hade fått utstå regelbundet i fängelset. Jag kom också i samspråk med en åldrad och mycket aktad ledare för en organisation som samlar olika etniska grupper, som vill arbeta för federalism i Burma. En annan deltagare tillhörde en organisation som arbetade med frågor kopplade till Arakan State, där förföljelsen av den muslimska minoriteten rohingyas är som värst. Efter ett kort men väldigt intressant samtal med honom bjöd jag in honom att komma som gästföreläsare för mina studenter. Jag mötte också en aktivist som kom från en anti-traffickingorganisation i Chiang Mai och som var särskilt ansvarig för ett pågående projekt att stoppa handeln med barn. Många kontakter knöts under nätverksträffen och utbytet, så nu sitter jag här med mejladresser och visitkort och försöker sy ihop nya mellanmänskliga möten. En helgresa till Chiang Mai är inplanerad till månadsslutet; då kommer jag att möta den erkända Burmakännaren Bertil Lintner (som precis beviljats ett visum för att kunna åka till Burma – efter mer än 20 år på Burmas ”svarta lista”) och en rasande driven representant för ALTSEAN Burma. De sista pusselbitarna vänder och vrider jag fortfarande på, men jag hoppas kunna besöka fler organisationer som arbetar med olika frågor kopplade till situationen i Burma och situationen för burmeser utanför landets gränser.

Jag besökte också själv Burma, om än väldigt kort, i början av oktober. Mina första sextio dagar i Thailand hade nästan runnit iväg och jag behövde få stämplar i mitt visum, så jag cyklade återigen till bron, men denna gång låste jag cykeln vid brofästet och traskade över bron till Myawaddy. Jag hade fått höra av en svensk diplomat som jag träffat några dagar tidigare att staden skulle vara väldigt olik Mae Sot; att fattigdomen skulle vara påtaglig där och att det inte skulle finnas asfalterade vägar. Jag hade också blivit tillsagd av andra källor att stämningen skulle vara obehaglig och att folk i allmänhet skulle stirra på mig som vit västerlänning. Men, min upplevelse av Myawaddy blev helt annorlunda. Trots att jag var medveten om att jag befann mig i ett av världens mest slutna, repressiva och fattiga länder såg jag skönheten i staden. Det var ett folkmyller på gatorna, jag passerade en pagoda, mötte leenden överallt och folk hjälpte mig vänligt att hitta ett ställe där jag kunde äta vegetarisk mat (för precis som i Mae Sot var det svårt att hitta något ätbart som inte var av animaliskt ursprung…). Huvudvägarna var visst asfalterade och bara när jag rörde mig en bit bort från marknaden alldeles i anslutning till bron kunde jag se en del lervägar… men vad gör det, tänkte jag för mig själv; varför tycks vi människor prioritera kulturlandskap framför naturlandskap? När blev vi blinda för skönheten i en lerväg? Under de korta timmar jag var i Myawaddy hann jag ändå känna mycket. Kärlek, skulle jag vilja påstå. Och det är allt annat än vad jag var beredd på när jag lämnade Sverige och mitt älskade Ekerö i början av augusti.

Jag ska erkänna att mina förkunskaper om Burmas historia och nuvarande situation var begränsade innan jag kom hit. Inte för att Burma utgjorde en vit fläck på kartan för mig, men som jag nämnt i ett tidigare blogginlägg (”Spara dina tårar idag till kampen imorgon”) så befinner sig landet på sätt och vis i medieskugga. Det fanns heller inte på min inre karta att jag skulle förälska mig i Burma, eller i den burmesiska diasporan i Thailand. Som tolvåring föll jag, av någon outgrundlig anledning som jag ännu inte fått grepp om, för Indien som land och jag när fortfarande en dröm om att en dag få åka dit. Min kropp vill dit. Jag vill svettas under den indiska solen, ila nedför indiska kullar, sittandes på en skranglig cykel. Jag vill lägga mig i armarna på den indiska naturen och låta den omfamna mig och ta med mig på villovägar, för jag vet att det är just villovägarna som kan leda mig rätt. Men… Livet har nu lurat mig in på en annan villoväg än den jag hade tänkt mig. Plötsligt befinner jag mig i ett hus i Thailand, tillsammans med tjugo exilburmeser… och jag känner kärlek.

Ibland känner jag att människors förståelse för kärlek är för snäv. Jag vill kunna tala om kärlek även i andra situationer än enbart när det rör (hetero-)parbildning. För det är så jag verkligen känner. Kärlek. En massa, hela tiden, till så många och så mycket. Jag älskar mina vänner minst lika mycket som jag älskat (eller fortfarande älskar) mina kärlekar. Jag älskar mina kollegor och jag älskar feminister, sexpositivister, aktivister, humanister, pacifister, anarkister, vegetarianer och veganer, akademiker, polys, queers, flator, bögar, transpersoner… Jag älskar, älskar, älskar barn och jag önskar att alla vuxna i hela världen kunde ingå ett socialt kontrakt som stipulerade att var och ens barn är alla vuxnas ansvar.

Samtidigt… kärlek är svårt. Det gör ont när kärleken är obesvarad, men minst lika ont kan det göra när kärleken drabbar en från flera håll samtidigt.

Jag sitter här med min kalender framför mig och jag vet, jag vet, jag vet att jag ska åka tillbaka till Sverige strax innan nyår. I skrivande stund har jag varit i Mae Sot i drygt två månader och det har varit två månader som sprungit förbi. På samma gång vill jag att de närmaste två månaderna och cirka tre veckorna ska rusa fram i samma takt, samtidigt som jag bara vill frysa tiden, så att jag får tillräckligt med ro att tänka igenom mitt liv. Så många och så djupa tankar har störtat ned på mig under min tid här och jag har ibland avsatt tid för att hantera dem, men ibland bara skjutit dem ifrån mig. Jag saknar så många älskade och älskare i Sverige. Samtidigt upplever jag the time of my life när jag lever och bor med min burmesiska ”familj” här i Mae Sot. Jag vill leka med alla små mirakel till barn som finns i min bekantskapskrets i Sverige. Samtidigt har jag vansinnigt roligt med mina studenter här i Mae Sot. Jag längtar efter att återigen få traska fram längs den strandpromenad på Ekerö som jag gjort till min egen. Samtidigt har jag lärt mig att älska fartfyllda och endorfinsprutande cykelturer i den vettvilliga trafiken och på den sävliga landsbygden här i Mae Sot. Jag ser fram emot att få sova i min egen säng i Sverige. Samtidigt har min smärttröskel utmanats när jag sovit på golvet här i Mae Sot. Jag planerar för framtida klubbesök på Natten på Färgfabriken och jag känner ett pirr i kroppen inför tanken på alla normutmanande nätverk som jag kommer att komma tillbaka till och engagera mig i när jag är i Sverige. Samtidigt planerar jag just nu en stor julmiddag för hela min burmesiska ”familj” på julafton senare i december i år, och jag ser fram emot att nätverka ännu mer, både i Chiang Mai och här i Mae Sot.

Jag vill både åka och stanna. Jag vill både leva och bo i Sverige och leva och bo i Thailand. Och jag vill uppleva Indien, men också försöka ta mig in i Burma. Innan jag reste hit hade jag precis börjat förlika mig med tanken på ett fortsatt liv helt och hållet spenderat i Sverige. Jag tänkte, att all den kärlek jag känner till människorna och till så mycket annat där skulle kunna hålla kvar mig för evigt. Men nu så finner jag mig själv förälskad även i en annan del av världen.

Plötsligt har jag insett att jag är polyamorös.

Kanske behöver jag inte välja. Kanske kommer livet ändå att välja åt mig. Kanske är det fullt möjligt att leva polygamt; knyta flera parallella kärleksförbindelser. Kanske är mina älskade och älskare i Sverige så pass storsinta att de tillåter min föreställningsvärld att sluta långt bortom Sveriges gränser. Kanske är de beredda att samsas om platsen i mitt hjärta, i mina tankar.

I den bästa av världar finns inga gränser. Inte ens för Kärleken.

… Och det enda rimliga för oss människor borde vara att sträva efter den bästa av världar.

 

Kärlek,

Angelika

Share

70 thoughts on “Det börjar verka kärlek banne mig…

  1. Great goods from you, man. I’ve take into accout your stuff prior to and you’re
    simply extremely wonderful. I actually like what you’ve got right here, really like what you are
    stating and the way in which through which you assert
    it. You are making it enjoyable and you still care for to keep it wise.
    I can not wait to learn far more from you. This is actually a tremendous site.

    my blog – new-site

  2. Howdy! I know this is somewhat off topic but I was wondering which blog platform are you using for this website? I’m getting sick and tired of WordPress because I’ve had issues with hackers and I’m looking at alternatives for another platform. I would be fantastic if you could point me in the direction of a good platform.|

  3. I know this if off topic but I’m looking into starting my own weblog and was
    curious what all is needed to get set up? I’m assuming having a blog like yours would cost
    a pretty penny? I’m not very internet savvy so I’m not 100%
    sure. Any suggestions or advice would be greatly appreciated.
    Many thanks

    My web blog: chef ramsay masterclass

  4. Is there ? cheapest antabuse While weekly initial claims for state unemployment benefitsclimbed 13,000 to 336,000 – just above the level expected byeconomists in a Reuters poll – the four-week moving average fellto its lowest level since November 2007.

  5. Do you play any instruments? buy topshop allegra boots Essendon announced in February that it was cooperating with ASADA and commissioned an independent review which found governance failures at the club had contributed to a “disturbing picture of a pharmacologically experimental environment”.

  6. Will I get travelling expenses? viagra samples american express Sunday’s fire is not the first incident involving the amphibious craft. In March, the entire Yellow Duckmarine fleet – which operates tours of Liverpool – was ordered out of the water after a bus sank with no passengers on board.

  7. My developer is trying to convince me to move to .net from PHP.
    I have always disliked the idea because of the costs. But
    he’s tryiong none the less. I’ve been using
    WordPress on a number of websites for about a year and am anxious about
    switching to another platform. I have heard fantastic things about blogengine.net.
    Is there a way I can import all my wordpress content into it?
    Any kind of help would be really appreciated!

    Here is my homepage – schlaftabletten ohne rezept erfahrungen

  8. Hello are using WordPress for your site platform? I’m new to the blog world but I’m
    trying to get started and set up my own.
    Do you need any coding knowledge to make your own blog?
    Any help would be really appreciated!

    Feel free to surf to my web-site – sme loan

  9. Hi, i think that i saw you visited my site thus i came to “return the favor”.I’m attempting
    to find things to enhance my website!I suppose its ok to use a few of your ideas!!

    Look at my webpage … IDN POKER

  10. I know this if off topic but I’m looking into starting my own blog
    and was curious what all is needed to get setup? I’m assuming having a blog like
    yours would cost a pretty penny? I’m not very internet savvy so I’m not 100% certain. Any tips or advice would be greatly appreciated.
    Cheers

    Here is my blog post: banner

  11. You are so awesome! I do not think I’ve truly read through something like that
    before. So wonderful to discover another person with a few original thoughts on this
    subject matter. Really.. many thanks for starting this up.
    This web site is something that is needed on the internet, someone with a little originality!

    Feel free to visit my webpage marquee

  12. I’m really inspired along with your writing talents and also with the structure to your weblog. Is this a paid subject matter or did you modify it yourself? Anyway keep up the excellent quality writing, it is uncommon to peer a nice weblog like this one these days..

Lämna ett svar till vttqReoma Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *