Amanda Schulin från Sapere Aude skriver om BRÅ:s nya trygghetsundersökning. Kvinnor är betydligt mer otrygga än män. Det är ett faktum som vi bara kan ändra på om vi inser att otryggheten är ett systemfel. Foto: Gustaf Emanuelsson
I tisdags skrev DN om Brottsförebyggande Rådets nya trygghetsundersökning. Den visar, föga förvånande, att kvinnors otrygghet är betydligt större än männens. Nästan var tionde kvinna i åldrarna 16-34 vågar inte gå ut på kvällen. Detta inte ens i sitt närområde, alltså kvarteren där de bor. Bland unga män är otryggheten och påverkan på beteendet betydligt lägre, trots att de är den grupp som är mest utsatt för våld.
– Sannolikt tänker kvinnorna nog ofta på risken för sexualbrott. Risken för att det ska hända är liten, men det är ett brott som har väldigt stora konsekvenser för den som drabbas, säger Thomas Hvitfeldt, utredare på Brå.
Som så många gånger förr reagerar regeringen med klassikern ”fler poliser”. Justitieminister Beatrice Ask kommentar till att kvinnor i dagens Sverige faktiskt begränsar sitt levnadsrum på grund av rädsla, lyder:
– Mer upplyst och att det finns poliser, det är bara så vi kan ändra på den känslan.
Nej, Beatrice Ask. Det är inte så vi kan ändra på den känslan. Jag vet. I den Stockholmsförort jag bor cirkulerar polisbilar ofta, jag ser dem dagligen. Sträckan jag måste gå från pendeltåget och hem är upplyst hela vägen, om jag inte väljer skogsvägen vilket jag nästan aldrig gör under vinterhalvåret. När det är riktigt sent är den lilla biten från nattbussen ännu kortare, är jag snabb tar den kanske tre minuter.
Ändå är jag så rädd att jag tidigare på kvällen, när jag inser att jag kommer bli sen, sms:ar min sambo med frågan ”är det lugnt om jag ringer när jag går hem från bussen?”. Tre minuter. Om batteriet på telefonen börjar ta slut struntar jag i att svara på sms resten av kvällen, batteriet måste ju räcka till det där samtalet som ska väcka min sambo mitt i natten på väg från nattbussen. Det där samtalet på tre minuter.
För hur stor är chansen att en polisbil skulle vara just där, just då, just när jag blir våldtagen? Överfallen? Även om antalet polisbilar tiodubblas är chansen liten. Och vad hjälper gatubelysningen när jag släpas in i skogsområdet vid sidan av vägen och våldtas med en hand över eller trasa i munnen? Vem hinner se om vägen i övrigt är tom?
Jag är rädd, utan att ens någonsin blivit utsatt för våldtäkt. Jag ringer och väcker min sambo för att jag inte vill bli ännu räddare. Om jag känner såhär nu, hur skulle jag då känna om jag faktiskt hade utsatts? Skulle jag ens gå ut efter klockan fyra på eftermiddagen? Jag vill inte veta svaret, därför ringer jag. För att jag inbillar mig att ingen ger sig på en kvinna som pratar i telefonen.
DN-artikelns mest klarsynta uttalande kommer i stället från en civil kvinna som intervjuas.
– Ett sätt är kanske att de som har söner tänker på hur de uppfostrar dem. Att lära dem var gränserna går.
Den politik Beatrice Ask presenterar kan möjligtvis lindra symptomen något, men inte sjukdomen. Sjukdomen som handlar om att det finns män som våldtar, och att kvinnor går runt och är rädda för just detta. Jag vill inte ha en regering som sysslar med, vi kan kalla det symptomlindringspolitik. Jag vill ha en regering som vågar se bakomliggande strukturer och ta itu med dem. För det handlar inte om att polisen ska befinna sig just där, just då. Det handlar om att män aldrig ens ska tänka tanken att våldta. Det går att ändra på attityder, titta på rattfylleriet. Där har vi lyckats skapa en norm i nästan alla samhällsgrupper om att det är fel att köra bil onykter, inte genom alkolås eller poliskontroller utan just genom en attitydförändring.
Men då måste de som styr inse fullt ut att det är ett systemfel, en sjukdom. Tills de gör det, och tills män slutar våldta kommer jag nog att undvika skogsvägen och ringa min sambo mitt i natten, på väg från bussen. För att prata tills porten slår igen bakom mig och jag är trygg igen.
Amanda Schulin, Sapere Aude
