Johanna Pettersson har varit på nationalscenen Dramaten i Stockholm och sett en föreställning där alla som inte är vit innerstadsmedelklass framställs som något att skratta åt. Foto: Sören Vilks

Var och såg Mental States of Sweden igår. Efter att den blivit så hyllad hade jag höga förväntningar. Det jag förväntade mig var det jag hade hört och läst i recensionerna – att det var personliga berättelser från människor i olika livssituationer och åldrar, bosatta i olika delar av landet. Den delen av förväntningarna infriades.

En annan del gjorde det inte. Jag förväntade mig att det privilegium det är att få ta del av människors innersta berättelser, deras värsta och bästa minnen, skulle tas om hand om på ett mer respektfullt sätt. Bitvis gjorde det väl det. Officeren hemkommen från Afghanistan som rakt upp och ner utan krusiduller får berätta hur fruktansvärt det är att få frågan “Har du skjutit någon?” Vad tror man, vad går det att svara på en sådan fråga? Eller kvinnan som berättar om hur hon placerades i obs-klass trots att hon var begåvad och hennes revansch när hon vann en teckningstävling i skolan. Den här scenen berättas lugnt, rakt, utan att hon blir avbruten, och den tillåts vara personlig.

Alla berättelser i pjäsen ÄR personliga, men det är inte så de gestaltas. Det här är den obehagskänsla som sitter kvar som en klump i halsen sedan föreställningen:

Det är en enorm distans mellan dramatenskådespelarna och människorna vars historia de ska gestalta. Det är en enorm distans mellan regin och den verklighet den försöker iscensätta. Och kanske framförallt – det är en enorm distans mellan “Sverige” och dramatenpubliken. Många gånger satt jag med tårarna rinnande nedför kinderna medan resten av publiken gapskrattade. Såg vi samma pjäs? Ibland undrade jag om det var en doldakameran-föreställning med kamerorna riktade mot publiken, för att fånga det bisarra i hur folk kan skratta och roas och förvånas av de skador som klassamhället och rasismen åsamkar människor i det här landet. Låt mig ta två exempel för att illustrera.

En renägande sames berättelse läses upp. Han berättar om kränkande myndighetsutövning, han berättar om hur renägare uppmanas slakta sina egna renar, sluta med renskötseln. Under tiden släpas en stor konstgjord ren runt på scenen. Publiken skrattar, jag har en klump i magen. Han berättar om förbud mot att tala sitt eget språk i skolan, han berättar om tvångsförflyttningar. Under tiden går en annan skådespelare iklädd kolt med silly walk-steg över scenen. Publiken skrattar, jag gråter. Tittar vi verkligen på samma scen? Jag ser exotifiering, reproduktion av en stereotyp, jag hör en berättelse om kolonialt förtryck. Publiken skrattar. Han ber att om detta ska sättas upp på Dramaten vill han inte att han själv ska spelas av någon i kolt. Ungefär här antar jag att det är tänkt att poletten ska trilla ner, att skrattet ska fastna i halsen på publiken. Men varför skulle de skratta åt den här berättelsen från första början? Varför respekteras inte hans önskan om att inte exotifieras?

Skrattet är det värsta med den här föreställningen. Jag känner gång på gång att iscensättningen, och det publiken skrattar åt, är inte igenkännandet, utan avståndet. Folk skrattar åt en arbetarkvinnas Stefan och Krister-kultur, utan att reflektera över att det de själva tittar på också är farsartat. Det är spel på stereotyper, det är överdrifter, det är förlöjligande av de obildade, dialekttalande lantisarna. Det är sorgligt.

Men är det inte precis det som är syftet med pjäsen då? En del av recensionerna har talat om att just detta, illustrerandet av avståndet, är syftet. Som att det skulle göra reproduktionen av stereotyper mer okej? Jag vet inte, jag hade förväntat mig att de här berättelserna skulle visas mer respekt, säga – bara för att vi bor utanför tullarna är våra mänskliga erfarenheter lika intressanta, lika värdefulla, lika värda att lyssnas på. Istället reproduceras klassföraktet på scenen. Istället för att få tid att berätta blir fabriksarbetaren som har svårt att hitta orden och talar i ofullständiga meningar avbruten. Publiken skrattat åt tafattheten. Medelklasskvinnan får tala till punkt. Det här händer flera gånger under pjäsen. Människorna tillåts inte tala till punkt utan istället illustreras deras berättelser av dåliga dialekthärmningar och ofullständiga slut. Publiken skrattar. Den här pjäsen måste vara så himla rolig om en inte känner igen sig i någon av arbetar-, invandrar-, glesbygdskaraktärerna?

Den här känslan av att jag och resten av publiken ser olika föreställningar kulminerar i scenen när en man som sitter på Migrationsverkets förvar ska berätta om sin asylprocess. Scenen är ett förhörsrum, han berättar att advokaten hade med sin hund under försvaret. Först skämtas det om att han säger “hund” så att ingen förstår att det är hund han säger. Publiken skrattar. Sen hämtas det en gosedjurshund (intressant att de två scener jag blev mest illa berörd av båda innehåller djurrekvisita). Publiken skrattar, jag tänker att det är obehagligt som fan. Sen berättar han att advokaten inte tittar honom i ögonen utan fokuserar på hunden. Han berättar att han fått avslag. Han berättar att polisen kommer att hämta honom imorgon, att han ska utvisas med vet inte var. Här är det väl återigen tänkt att skrattet ska fastna i halsen, att hundscenen där man skrattar åt hans uttal och de andras svårighet att förstå det, och det löjliga i gosedjursrekvisitan ska förstärka det sorgliga efteråt. Publiken sväljer skrattet, jag sväljer gråten.

Om upplägget, syftet, med den här iscensättningen är att den ska få upp publikens ögon för klass och andra strukturer i samhället genom att få åskådaren att sätta det där jäkla skrattet i halsen hela tiden, är det i sig extremt exkluderande. Det reproducerar ju inte bara iden om den stereotypa dramatenpubliken långt ifrån pjäsens verklighet, det gör det också obehagligt för dem/oss som inte tillhör den skaran men ändå ser pjäsen, vilket då i praktiken säger till dem/oss att vi inte borde vara där?

Sen kan jag inte för mitt liv förstå varför det måste vara så jävla roligt hela tiden? Varför kunde de inte bara få vara dessa underbara, gripande berättelser utan att det behövde skojas till, göras till fars? Är folk så fega att de inte går att illustrera hur landet ligger utan att försöka skratta ett lättat skratt åt att “det är i alla fall inte vi”? För det är min slutkänsla: den här uppsättningen är gjord för den vita, kulturella innerstadsmedelklasspubliken. Den bygger inte på igenkänning av gemensamma mänskliga värden som finns i oss alla, den bygger på distansen till “de andra”.

Jag går därifrån med känslan av att Stockholm aldrig kommer att vara min stad. Inte sålänge ett försök att gestalta klass och “resten av landet” görs genom ett tydligt avståndstagande och vi-dem skapande på teaterscenen.

Johanna Pettersson

LABOREMUS