Det är ekonomin, dumbom.

 

Den svenska arbetarklassen har på flera sätt genomgått en rad förändringar de senaste 30 åren. En av dem är att det tillkommit en etnisk dimension i och med antalet människor från andra länder (majoriteten flyktingar) som bosatt sig i Sverige de senaste decennierna. I takt med detta har segregationen ökat – på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och andra grundläggande delar av samhället. Detta har lett till – eller kanske snarare satt fingret på – en del problem, exempelvis institutionaliserad rasism och större klassklyftor. Naturligt har den sociala utsattheten därmed lett till ökad arbetslöshet och kriminalitet.

 

 

När det kommer till lösningar på sådana problem talas det mycket om att kulturella skillnader, med grund i etnicitet, skulle vara en avgörande faktor bakom dagens segregation. Påståenden om att det i huvudsak är kulturella skillnader som leder till segregation är idag återkommande och en grund för ökad rasism. Som om segregationen vore ett nytt fenomen som kommit till Sverige i och med invandringen. Högerextrema åsikter – så som att folk med ett visst ursprung skulle vara mer benägna till att begå brott än andra, just på grund av deras etnicitet, sprids bland befolkningen. Som socialister och en del av arbetarrörelsen har vi, eller borde vi ha, en radikalt annorlunda syn på samhället.

 

 

De ökade skjutningarna och kriminaliteten som finns i Sveriges förorter har varit ett omdiskuterat ämne de senaste åren som satt frågor om trygghet på tapeten. Svaren som framförts har antingen varit att vi behöver fler poliser och hårdare straff eller att det är viktigt att vi  värnar om “våra svenska värderingar” (som om det vore osvenska värderingar som lett till social utsatthet och kriminalitet). Tyvärr har den moderna socialdemokratin inte kunnat leverera i denna fråga. Man har anpassat sig efter den rådande borgerliga hegemonin med dess idealistiska världssyn och avstått från att koppla klass till frågan eller till lösningarna på dessa problem. Men det är just det som behövs, att lyfta betydelsen av de materiella förhållandena i samhället.

 

 

Ökad polisnärvaro löser inte kriminalitetens grundproblem, det är mest en kortsiktig lösning. Polisens kompetens och närvaro har självklart en viktig samhällsfunktion för att folk ska känna sig trygga, men löser inte problemen i längden. Trygghet är mer än bara poliser. Vi är alla överens om att ekonomin innehar en avgörande roll för människors liv idag, så när folk har en instabil ekonomisk situation ökar även deras otrygghet, vilket leder människor till desperata handlingar som ibland uttrycker sig i kriminella aktiviteter.  Alltså, det är knappast polisen som kommer stoppa klassklyftorna och rasismen.

 

 

Därför måste man börja prata mer om varför dessa skjutningar överhuvudtaget sker, för att kunna komma med långsiktiga lösningar. Det behövs en tydligare koppling till klass som inte bara syftar till att svartmåla arbetarklassen, och i dagens Sverige därmed även folk med utländsk bakgrund. Sådana åsikter tillhör en världssyn som inte är värd socialdemokratin.

 

 

Förändringar som i längden skulle ha en större betydelsen för förorten och kriminalitet är reformer som syftar till att bryta segregationen, med dess institutionaliserade rasism och dess klassklyftor. Ett exempel på en sådan reform är avskaffandet av det fria skolvalet men även andra klassutjämnande reformer. Alltså sådana reformer som bryter segregation samt gynnar låginkomsttagare, vilket är den grupp majoriteten av folket i förorterna tillhör. Fler poliser räcker inte och bör inte vara huvudfrågan.

 

 

Selma Haskovic

 

Libertas redaktion

 

 

 

 

 

 

FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *