Ska rasismen bekämpas måste det finnas konfliktlinjer i den ekonomiska politiken. Socialdemokratin måste stå upp för en jämlikhet som känns, skriver Libertas chefredaktör Elinor Odeberg om resultatet i EP-valet.
Det här EU-valet är på många sätt sensationellt. Miljörösterna utklassar de moderata rösterna, F! kommer in i Europaparlamentet med sina 5,3 procent, Vänsterpartiet ökar något – och samtidigt håller Socialdemokraterna ställningarna på 24,4 procent! Det är en fantastisk progressiv våg som sveper över Sverige. Den är måhända inte klarröd, men klart är att många av väljarna har tröttnat på borgarnas politik. Till och med bland höginkomsttagarna börjar de borgerliga sympatierna luckras upp till förmån för Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ. Den som säger att det inte går att vinna val på annat än jobb får bita sig i läppen.
Men det går inte att blunda för Sverigedemokraternas uppsving. De får 9,9 procent av rösterna. I ett EP-val. Valdeltagandet denna gång låg på 46,5 procent. Knappt hälften av befolkningen har visat var de står. Generellt sett är det EU-positiva medelklassväljare som röstar i EP-valet. Att Sverigedemokraterna lyckas få nästan tio procent av väljarstödet i ett sådant val är det ett skrämmande tecken på hur de normaliserats som parti, men framförallt väcker det en stor bävan inför de allmänna valen i höst.
En möjlig tolkning är att de lyckats mobilisera sina väljare i högre utsträckning, och att de i princip varit ensamma om en tydligt EU-kritisk linje. Det sistnämnda är en rejäl tabbe av en vänster som säger sig stå för demokratisering och direktinflytande. Att det enda EU-kritiska partiet har en rasistisk agenda och kommer att bänka sig med Europas fascistiska, högerextrema och nynazistiska värstingar är en fruktansvärd korrelation att se. Däremot är det viktigt att poängtera att det inte nödvändigtvis finns någon kausalitet mellan EU-kritiken och rasismen i väljarnas ögon. Snarare ser vi konsekvensen av en vänster som helt tappat att kanalisera den frustration och maktlöshet människor känner i sin vardag. Sverigedemokraterna är ett missnöjesparti. Vi måste fråga oss vad missnöjet bottnar i.
Högerns analys av högerextremismens framfart har varit bokstavlig: Människor tycker det är för mycket invandring. Alla ifrån Sarkozy i Frankrike till Billström i Sverige har försökt locka de bruna väljarna med rasistiska och invandringskritiska utspel. Resultatet har blivit att högern förstärkt rasisternas problemformulering och gett dem ännu mer stöd.
Som socialdemokrater måste vår analys vara djupare. Där högerextremisterna är som starkast är klasskillnaderna som störst. I Grekland där nynazistiska Gyllene Gryning får 10 procent av väljarstödet har den nyliberala åtstramningspolitiken lett till en arbetslöshet på över 25 procent och ett dramatiskt ras för folkhälsan. Malaria har kommit tillbaka till landet. I Ungern som drabbats hårt av finanskrisen har högerregeringen kortat maxtiden för arbetslöshetsersättning till 90 dagar, varefter du skickas på arbetsläger – en slags extremvariant av Fas 3. Där får högerextrema Jobbik 14,7 procent av rösterna. Här i Sverige ökar inkomstklyftorna snabbast av alla OECD-länder och vi är idag det land med minst progressiv skattepolitik.
Frankrike, som styrs av socialdemokrater, är ändå det mest svindlande exemplet. Front National får 25 procent av rösterna och får totalt fler mandat i Europaparlamentet än hela Sverige. Frankrike präglas av extrema inkomstklyftor, segregation och 5 miljoner människor står utan jobb. Att inte ens socialisterna ”fixar” detta har lämnat många fransmän i frustration och politikerförakt.
Den gemensamma nämnaren är att högerns ekonomiska politik banat vägen.
Feministiskt Initiativ och Miljöpartiet tar fighten mot Sverigedemokraterna genom att tydligt profilera sig mot diskriminering. Det är en strategi som fångat upp många vänstersympatisörer och förstagångsväljare i gentrifierade områden. Men jag tvivlar på att det är en strategi som minskar Sverigedemokraternas inflytande. Ska fascism och rasism bekämpas måste vi socialdemokrater ta greppet om problemformuleringen.
Den verkliga konflikten ligger inte i migrationspolitiken eller i symbolfrågorna – den ligger i den ekonomiska politiken. Det räcker inte med en läpparnas bekännelse som i Frankrike, vi måste stå upp för socialdemokratisk politik. Vårt samhälle måste radikalt ändra riktning för att inte andra världskrigets tragedier ska upprepas. Triangulering har ett pris, och högst upp på prispallen står Jimmie Åkesson. Min förhoppning är att det här valets progressiva vindar och högerextrema hot ingjuter rejält med mod i den socialdemokratiska rörelsen. För det kommer att behövas.
Elinor Odeberg
chefredaktör Tidskriften Libertas
