Det var i dagarna hundra år sedan skotten föll i Sarajevo. Libertas Johanna Mårtensson har läst en klassiker och funderat på krigets adjektiv. Målning: Der Krieg av Otto Dix.
Sommaren 1913 var varm. Det sägs att hettan låg tjock över hela den europeiska kontinenten. Jag tänker på de varma sommarmånaderna som en sista avslappnad kraftsamling. Resten känner vi till: för nästan exakt hundra år sedan, den 28e juni 1914, sliter två skott av kraftiga kärl i Franz Ferdinands och Sophie von Choteks kroppar. Ett krig rullar senare under sommaren igång. Stormakterna har rustat. 15 miljoner människor dödas. Fyra imperium går i graven. Världen blir aldrig sig lik.
Kriget varade i fyra år. Fyra år är en mandatperiod. Fyra år av extra mycket död och extra mycket slakt. Första världskriget var det först stora krig som dödade på ett modernt, maskinellt sätt. Men de som gav sig ut i kriget kunde ingenting veta. Den krigspropaganda som berusat miljontals européer i tiotalet år innan kriget bröt ut, lockade till heroisk pånyttfödelse. Bilderna som spreds var bilder av vinnande män av napoleontyp. Män med plymer och värjor. Blodet hade städats bort; striden var fruktansvärt skön och ren i all sin enkelhet. Det var så det gick till när kejsarna lockade skolpojkar, poeter och socialdemokrater till skyttegravarna.
Lagom till hundraårsdagen av krigsutbrottet kom Eric Maria Remarques klassiska På västfronten intet nytt i nytryck. Den kan lära oss en del om hur det gick efter att illusionen om det renande kriget fallit. Romanen är en slags snabbkurs i lidande. Remarque var med på slagfälten och sårades i strid. Ögonblickskildringarna är därför av direkt karaktär: ”Snett över hörnet visslar nästa kast och gör vägen fri, i förbifarten flyger laddningar ned i skyddsrummen, jorden skakar, det dånar, ryker och stönar, vi snubblar över hela köttslamsor, över mjuka kroppar, jag ramlar över en söndersliten mage, på vilken det ligger en ny, fin officersmössa”.
Innan kriget bröt ut, och Remarque kallats av den tyska kejsaren, hade den internationella arbetarrörelsen bestämt sig för att säga nej till det imperialistiska rustandet och det hotande kriget. Men nejet förvandlades. Socialdemokratin slöt i land efter land upp bakom nationella intressen. Det första världskriget kom att splittra arbetarrörelsen. Det lockade socialdemokrater och tidigare kritiker. Kriget lockade med löftet om den stora omvandlingen. Det lockade med förbrödring och jämlikhet. Där döden drar förbi vädras friheten – under hotet av undergången föds värdet av livet.
Idag framstår tiden innan krigsutbrottet som absurd – var de skogstokiga? Jag läser om unga män som tog livet av sig eftersom de inte hade blivit inkallade. Jag läser om unga britter som stenar taxar då hundrasen var av tyskt ursprung. Jag läser om fatalismen, om kriget som kallades oundvikligt och blev oundvikligt. Jag läser om krig som något bra, som något renande, som motgift till ruttenhet och kvävande förstäder. Jag läser om den brittiske konstnären Paul Nash som reser till fronten vid Ypres med Homeros i ryggsäcken – redo för sitt livs äventyr. I brev till sin fru skriver Nash senare: ”Jag tror faktiskt att jag är lyckligare i skyttegravarna än någon annanstans. Det låter absurt, men livet har här större mening och en ny känsla, skönheten är mer genomträngande”. Nash var landskapsmålare och kom senare att måla krigets landskap för den brittiska armén. För Nash och de frivilliga männen gick vägen till framtiden över slagfälten. Historikern Peter Englund uttrycker sig i essäsamlingen Brev från nollpunkten just så, och menar att männen som slogs för fosterlandet lika mycket slogs för sig själva. Det egna torftiga livet kunde med ens bli något radikalt annorlunda. Kriget lovade lycka.
Det krävs inte många tecken för att skriva fram en undergång. Det krävs inte många rader för att förklara krig. Idag läser vi oss till krigen eller betraktar dem på avstånd. Nu har vi heller inga efterlevande från det första världskriget att tala med. 1914 är för alltid historia. Avståndet är farligt, vare sig det gäller de mil som skiljer Sverige från Syrien eller de år som skiljer 2014 från 1914. Avståndet kan vi använda som en trygg avskiljare; vi skiljer oss själva och vår tid från grymheter av krigiskt slag. Det verkar också vara så att kunskapen om krig adjektiviseras. Krigen från 1900-talets första hälft blir ”förskräckliga” eller ”barbariska” i takt med att tiden går och historien blir till prydliga kunskapsenheter. 15 miljoner människor är en ogripbar storhet.
FN har gett upp räknandet av antalet dödsoffer i Syrien – det blir för osäkra siffror. De använder istället termen ”fler än 100 000”. Så sänker sig mörkret över världen och avstånden ökar. Döden blir oklara siffror, adjektiv och historiska abstraktioner.
Johanna Mårtensson
Libertas
