Jag tittar på SVT:s program Korrespondenterna i min Iphone 4S. Tänker om man kanske borde byta till en Iphone 5. Glömmer bort denna tanke och dras med in i ett reportage om konsumtion. En person i reportaget beskriver konsumtionsmänniskans öde. Man köper en bil, ett hus, en massa prylar och sedan är man fast. Efter detta måste man i all framtid arbeta för att betala allt.

Är detta något dåligt tänker jag? Finns det inte ett värde av att arbeta och att sträva efter något? Så länge man håller sig utanför lyxfällan. Så länge man inte jobbar övertid. Så länge man har tid för nära och kära. Men det finns ju de som säger att de inte har tid. De som köper en nyare bil. Som köper ett större hus. Nya kläder till en redan överfull garderob. Därför måste de jobba mer. Därför har de inte tid för familj, vänner och sina egna drömmar.

Så man skjuter upp det till framtiden. Det man hellre skulle vilja göra i livet får komma sen.  Överallt hör jag berättelserna om konsumtionssamhällets svarta hål: ekorrhjulet. Det vore inte konstigt om jag själv hamnar där i framtiden. Det är meningen att jag ska det. Jag har fostrats till att göra det. Det är mitt öde.

Sedan barnsben har jag fått lära mig att meningen med livet är att öka min konsumtion. Så jag har trott att vägen till självförverkligande går via att köpa nästa grej som ska göra mig lycklig. Det räcker inte med det jag redan har. Jag ska ha något som är nyare, större och bättre. Slänga det som funkar för att det blivit förlegat. Funktion är inte tillräckligt. Även om jag försöker stå emot så går det inte. Det är inte socialt acceptabelt. Det värsta som kan hända är att hamna efter.

Hela vårt samhälle bygger på att vi ska konsumera för att de ekonomiska hjulen ska fortsätta snurra. Vi vet alla om att detta urholkar jordens resurser, men vi fortsätter på som vanligt. Prylar ska göra dig lycklig enligt företagens reklam, ekonomisk tillväxt ska finansiera samhället enligt de folkvalda och allt är i sin ordning enligt media som ger dig shoppingtips.

Enligt en ekonomiprofessor i SVT:s reportage har vi aldrig haft en så hög privatkonsumtion som nu i USA, Europa, Japan och andra högutvecklade länder. Ett enda stort system av ekorrhjul. Ett samhälle där evig tillväxt är målet, trots att vi bor på en ändlig planet. Är det en bra grund att stå på? Och vad är det egentligen vi konsumenter söker i vår jakt efter alla dessa saker?

Utan att jag vetat om det har mina livsval styrts av konsumtionssamhällets kompass. Istället för att fråga mig själv hur jag ska leva ett lyckligt liv har jag undrat hur man kan bli rik på pengar. Istället för att undra vad som är viktigt för mig och vad jag vill göra med mitt liv har jag sett mitt liv som en karriärstege. I konsumtionssamhället är ekonomiskt oberoende det högsta målet. Men måste man vara ekonomiskt oberoende för att hoppa ut från ekorrhjulet och bli fri?