Tältstäderna växer. Vem tar ansvar och hur? Vem är välkommen i vår värld? Libertas Johanna Mårtensson funderar. Fotograf: Drago Prvulovic/Malmobild Ab

Under sommaren dyker ett meddelande upp i mitt facebookflöde. Det dyker upp i en av de bostadsgrupper jag är medlem i. En person undrar: ”Är det någon som kan hjälpa en romsk familj att få en bostad? De vill inget annat än att stanna här. Jättesnälla och skötsamma”. Senare återkommer personen med en ytterligare vädjan: ”Verkligen ingen som kan hjälpa? De bor i en park nu”. Nödmeddelandena blir fler i takt med att sommaren spiller över i  höst; när det är skyfall och Malmö översvämmas; när det är oväder. Och nu när det snart är vinter.

Tältstäderna växer. Människor lever på övergivna industritomter ett stenkast från där vi själva bor. I min stad Malmö har ett ett tältläger växt upp på platsen för en gammal färgfabrik, en knapp liten kilometer från mitt förstahandskontrakt. Marken som lägret vilar på är förgiftad och skulle behöva saneras. Nu bor där istället 50-100 personer som livnär sig på att tigga. Som kom till Malmö i hopp om något annat. Men vad göra? Fotgografen Drago Prvulovic och journalisten Jens Dahlkvist har träffat människorna som lever där. På platsen möter de människor som inte vill tala, som är rädda, som saknar sönder sina barn som är någon annanstans. De möter Gina som berättar om ett möte med en kvinna som kallade henne smutsig. Gina säger: “Alla har ett hjärta. Alla människor här och där, har likadana hjärtan. Det enda som skiljer är våra ansikten”.

I Malmö menar kommunen att de inte kan hjälpa med boende. Kommunala pengar går istället till frivilligorganisationer som kan erbjuda duschar och caféverksamhet. Den sociala resursnämndens ordförande, socialdemokraten Carina Nilsson, menar att det är ovärdigt att leva i tältläger och att kommunen därför inte kommer trygga vare sig för toaletter eller vattenförsörjning i stadens nya tältstäder. Kommunen vill inte permanentera boendeformen (Sydsvenskan 4/10). Problemet är ju dock att ,oavsett vad Malmös socialdemokrati tycker, kommer människor fortsätta att bo där det finns möjlighet att bo. Så länge kommuner inte erbjuder platser i härberge för EU-migranter, ja  då kommer tält vara ett alternativ.  I bland annat Göteborg, Linköping och Uppsala satsar kommunpolitikerna pengar på värdighet. I alla dessa städer finns boende särskilt avsedda för personer som använt den fria rörligheten inom EU, men som inte lyckas komma över boende och arbete. I dessa städer har de monetära insatserna från kommunerna dessutom ökat i takt med att fler människor efterfrågat hjälp. I Malmö är siffran kommunen viger åt frivilligorganisationer som Stadsmissionen samma som när organisationerna bara tog emot människor med missbruks- och hemlöshetsproblematik.

Igår vräkte kronofogden en del av de personer som Drago Prvulovic och Jens Dahlkvist träffade tidigare i oktober. De tältade på privat mark. Mats Åberg, tidigare rumänienambassadör och initiativtagare till ”Nätverket för romska EU-migranter”, har sagt, apropå vräkandet:  De minne man får; de referenser man får – det är vad som hände i Sverige tidigare på 1900-talet när romerna drevs från plats till plats, de fick inte stanna kvar i mer än två veckor i varje kommun. Allt detta har ju beskrivits rätt väl i den vitbok som regeringen gav ut i våras. Det otäcka är ju att man ser att det händer samma saker igen (Konflikt 25/10).

Poeten Dan Andersson dog i september 1920 av cyandiförgiftning. Tre år innan sin död  publicerade han diktsamling Svarta Ballader.  Dikten Omkring tiggarn från Luossa är en av samlingens mest uppskattade dikter. Dikten är besynnerlig. Många har försökt sig på att tolka den. Handlar den om döden? Handlar den om jordelivets fåfänga? Handlar den om att vissa inte hör hemma här? Inte vet jag. Men jag antar att den säger något om hur vi har det, och att denna världen – den verkar inte finnas till för alla i den:

“Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,

det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.

Hören – något går och viskar, går och lockar mig och beder:

kom till oss ty denna jorden den är icke riket ditt”

Johanna Mårtensson

Libertas