Den vantolkade Karleby

 

 

Den mest omtalade teoretikern i förhållande till hur lite hen är läst måste inom den yngre socialdemokratin vara Nils Karleby. Det är inte så konstigt. Fram tills Kungliga biblioteket nyligen digitaliserade hans magnum opus Socialismen inför verkligheten från 1926 har nästan bara de som råkat bo på rätt ställen eller varit biblioteksnördar nog att fjärrlåna kunnat läsa boken. Därför har bilden av honom börjat leva något av ett eget liv, frikopplad från källmaterialet. Bilden av Karleby som någon slags avantgardist för den tredje vägen och som förespråkare av dagens mycket återhållsamma och reformfattiga socialdemokrati är därför förvanskad.

 

 

När exempelvis Dagens samhälles tidigare chefredaktör Mats Edman skulle berömma Niklas Nordström (S) för hans linje att sälja något tusental lägenheter i det allmännyttiga bostadsbolaget Lulebo, skrev han:

 

 

Om partiets store ideolog Nils Karleby (1892–1926) – som räddade svensk socialdemokrati från dogmatisk marxism och inledde den marknadsvänliga reformistiska linjen – betraktar Luleå i dag från sin himmel tror jag att han känner stolthet över att det fortfarande finns de som aktivt förvaltar hans arv.

 

 

Felet som Edman och många vid hans sida gör är att tro att Karleby var emot gemensamt ägande i sig, att gemensamt ägande inte spelar någon roll eller kanske tvärtom är något dåligt. Det framgår aldrig i boken. Karleby menade att ägande är ett meningslöst koncept i sig, eftersom ägande i själva verket rör sig om en knippe andra rättigheter. Att bestämma, förfoga eller skörda vinsterna av något förutsätter inte formellt ägande och den formella äganderätten medför inte heller fullständiga friheter över det ägda. Du kan exempelvis äga en strandtomt, men kommer fortfarande inte få bygga ett hus precis vid vattnet eller avhysa personer som håller till på din mark. Kanske vore det i framtiden intressant att socialisera ägandet av tomten för att anlägga en kommunal badplats på stranden, men tills dess gör det enskilda ägandet av tomten inte så stor skada. Ägande, i bemärkelsen ägarens namn på något kontrakt eller en plakett, är rätt oviktig om de övriga rättigheterna förknippade med ägandet är socialiserade.

 

 

Bygget av socialism ska därför inte bara handla om att stegvis överta egendom, utan de specifika rättigheterna förknippade med ägandet är betydligt viktigare att fokusera på i första hand. Den amerikanska statsvetaren Tim Tilton har till och med tolkat Karlebys ambitioner i förhållande till kapitalismen som att “gradvis avlägsna kapitalisternas privilegier, som att skala lager av en lök, tills ingenting kvarstår”.

 

Vill man hitta en teoretisk grund för sitt motstånd mot gemensamt ägande gör man nog bäst i att hitta en annan teoretiker. Lite lustig är denna missuppfattning eftersom Karleby, som förvisso motsatte sig statiska principer, bland annat föreslog just offentlig kapitalbildning som en lämplig väg framåt för sin tid. Däremot stämmer det att Karleby menade att gemensamt ägande, och kanske framför allt planekonomi, inte är den enda tänkbara basen för ett socialistiskt samhälle.

 

 

En annan tolkning av Karleby handlar om att han ska ha argumenterat för en långsam och återhållsam samhällsutveckling. Marika Lindgren Åsbrink menar exempelvis att Karleby motsätter sig marxistisk dogmatism och att “det finns inga alexanderhugg, bara små, små förändringar i rätt riktning”.

 

 

Att han motsatte sig dogmatism är helt riktigt, och en central slutsats i boken. Den samtida tyska socialdemokratin var betydligt mer ortodoxt marxistisk än den svenska, och deras teoretiska litteratur hade vid den tiden främst slagit in på spåret att föreslå färdiga principer för socialismens genomförande. Precis som Marx avfärdade den tidigare socialistiska utopismen, avfärdade Karleby detta statiska tyska förhållningssätt till socialismens mål och medel.

 

 

Men alternativet som Karleby föreslår är en klassisk revisionistisk linje: Det är bättre att genomföra de reformer som går att genomföra i dag än att vänta på den demokratiska majoritet som inte verkar komma av sig själv. En sådan revisionism behöver verkligen inte vara politiskt återhållsam, utan har historiskt visat sig vara betydligt mer samhällsförändrande än rulla-tummarna-deterministisk revolutionär socialism. Att samhällsförändringar bör komma genom små, små förändringar är snarare ett arv från ett mer konservativt tankegods.

 

 

Dagens socialdemokrati är nästan ett negativ av den dogmatism som präglade den övriga europeiska socialdemokratin under 1900-talets första hälft: i vår samtid ska kapitalet ges så fria tyglar som möjligt så länge den inte kollapsar, men dess avigsidor ska mycket långsamt förändras för att kompensera för somligas svårare livsförutsättningar. Rättigheterna förknippade med ägande är okränkbara, och välstånd skapas genom det enskilda ägandet, punkt slut.

 

 

Ett ytterligare illa granskat påstående som tillskrivs Karleby brukar citeras i stil med att“det räcker inte att en sak är rättfärdig, den måste vara möjlig också”. Detta tas som inteckning för att Nils Karleby förordade en ekonomiskt eller parlamentariskt återhållsam reformism, fri från några stora eller “naiva” ambitioner. Citatet är emellertid bara två sammansatta utdrag ur ett betydligt längre referat av vad Karl Marx skrivit om kapitalets makt: Det franska proletariatets lidanden ledde inte till förändring, trots att deras sak var rättfärdig. Som klass hade nämligen proletariatet inte någon makt eller representation i nationalförsamlingen p.g.a. kapitalismens anatomi. Deras vilja var därför inte möjlig att realisera.

 

 

Karleby menade att målet för samhällsutvecklingen ligger i arbetarklassens fullständiga delaktighet i samhället. Produktionen ska läggas om till att tillgodose samhällets behov i stället för borgarklassens, men vägen dit är inte nödvändigtvis direkta socialiseringar i ordets vanliga bemärkelse, alltså samtidig socialisering av äganderättens alla beståndsdelar. När målet om fullständig delaktighet och jämlikhet är uppnått är det kapitalistiska systemet avskaffat. Reformerna som krävs för att nå målet behöver vara allt annat än återhållsamma.

 

 

Avslutningsvis vill jag verkligen rekommendera Socialismen inför verkligheten, som olikt dagens stundtals ganska planlösa socialdemokratiska idéutveckling slår ett slag för vikten av den politiska teorin för att förstå samtiden och kunna föra en sammanhållen och samhällsförändrande politik. Vad Nils Karleby hade sagt om han betraktade samtidens socialdemokrati från sin himmel är knappast avgörande för våra framtida vägval, men sannolikt skulle han misstycka till hur hans socialistiska verk kommit att tolkas.

 

 

 

Håkan Bernhardsson

GSHF

 

Fotnot: 22 mars släpps Karlebys Socialismen inför verkligheten i nyutgåva av S-akademikers skriftserie.

FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *