Det huvudsakliga problemet med partiets tal om den svenska modellen är pedagogiskt. Vad är den svenska modellen? Begreppets svaghet och styrka är dess flexibilitet. Den svenska modellen har kommit att betyda ungefär vad som helst. Retoriken kan legitimera allt från facklig arbetsgivarlojalitet till gratis bananer på jobbet. Det är säkerligen ett strategiskt drag från partiledningen, då begreppet kan samla många potentiella väljare som fritt får associera till en tämligen konturlös symbol. Samtidigt är det trubbigt och, ja, systembevarande.

För den svenska modellen har inget egenvärde. Regleringen av arbetsmarknaden som genomfördes av parterna, alltså arbetsgivare och arbetstagare, formaliserad i 1938 års Saltsjöbadsavtal, är ett verktyg. Inte ett självändamål. Och som verktyg har modellen fungerat bra för en svensk fackföreningsrörelse som hela tiden tvingats förhålla sig till en aggressiv, stark och på senare tid centraliserad arbetsgivarsida. Löntagarna fick, särskilt under de gyllene åren under 1950- och 60-talen, ett ökat inflytande över samhällsutvecklingen. Samtidigt tonade Saltsjöbadsavtalet ned krav på ekonomisk demokrati, och det senaste halvseklet har arbetarnas löneutveckling stagnerat till förmån för den ägande klassens ökade profit. Arbetsgivarsidan har vunnit närmast ohemul makt över ett löntagarkollektiv som splittrats av individuell lönesättning, bemanningsföretag, reaktionär arbetsmarknadspolitik och hög arbetslöshet.

Partiet vill att den svenska modellen ska utvecklas. Det kan ju vara på tiden. Men hur skulle ett sådant utvecklingsarbete se ut? Får den ekonomiska demokratin plats på det tåget? Handlar det om att arbeta gentemot EU? Att stärka handslaget mellan arbete och kapital? Förkortad arbetstid? I postmodernismens tid, då alla stora berättelser påstås vara döda, kan Socialdemokraternas slogan om den svenska modellen betraktas som ett försök till att återuppliva en gemensam struktur för folket att samlas kring. Samtidigt är detta politiska narrativ som man försöker etablera tidstypiskt abstrakt. Likt ett gummiband kan den svenska modellen tänjas och anpassas efter behov. Men problemen som står framför oss i dag är extremt konkreta och kräver tydliga svar och lösningar. Så gör även väljarna.

Om den svenska modellen är svaret på dessa problem måste dess innebörd förtydligas.

Ludvig Fahlvik

Libertas redaktör