Ända sedan Almedalen har debatten angående “svenska värderingar” och svenska modellen varit central och het. Diskussionen har cirkulerat kring hur man integrerar de som kommer till Sverige och assimilerar dem in i svenska åsikter och svensk värdegrund. Den nationalistiska och nationalromantiska prägeln är tydlig, både Anna Kindberg Batra och Ebba Busch Thor har varmt talat för denna riktlinje.

Även Socialdemokraterna har varit delaktiga i denna röra. Man har använt det som ett svar på borgarnas förslag om att bland annat skapa nya låglönejobb. “Nej, i Sverige är det minsann vår stolta svenska modell som gäller!”. Man har däremot inte pratat om vad denna modell innebär i praktiken och att just definiera den som ”svensk” är ett stort misstag. Kopplingen till vår ideologi har ignorerats helt och i stället ersatts med kulturell diskurs.

Det är ett stort misstag att fokusera på kulturell essentialism och vad som är nationella värderingar, speciellt när man talar om ”svenska” modellen och vårt civilsamhälle. Att tro att samhällets sociala och ekonomiska utveckling är präglat av kultur, snarare än det omvända, är en väldigt deterministisk och snäv syn på samhällelig förändring och det är dessa tankegångar som motarbetar den inkluderande naturen av socialdemokratin och arbetarrörelsen.

Den svenska modellen har inget med svenskhet eller svenska värderingar att göra. Detta bör istället kallas den socialdemokratiska modellen, för den är inget som endast ryms inom Sveriges gränser. Det var socialdemokratiska idéer och projekt som gjorde vårt land till vad det är idag, inte någon inneboende funktion i vad som otydligt kommit att kallas för ”svenskt”.

Gemensam välfärd och kollektivavtal är heller inget som är unikt för vårt land. Däremot har det nära band med vår ideologi. Kopplingen mellan socialdemokratiska visioner och en stark välfärd eller kollektivavtal är tydlig, båda har en avgörande roll i klasskampen idag. Både den gemensamma välfärden och kollektivavtal är politik som gynnar arbetarklassen. Det är politik för människornas befrielse från kapitalet. Dessa tankar är universella och når alla arbetare världen över, oavsett kulturell eller religiös tillhörighet. I flera länder ser vi liknande strömningar och partier som vill uppnå det vi vill.

Det finns de som hävdar att nationalismen som narrativ är en strategi att vinna tillbaka väljare. Många andra svenska partier har på den senaste tiden utvecklat en nationalistisk retorik och politik. Man menar att Socialdemokraterna bör vinna kampen över nationalismen genom att ta den i äga. Däremot står den nationalism som Löfven, med fler, propagerar för i konflikt med arbetarrörelsen. Nationalismen betonar att gemenskapen i kulturidentiteten är viktigare än gemenskapen mellan klasser.

Denna retorik är farlig. Det vi måste tänka på är att både Kinberg Batra och Löfven förmodligen firar midsommar, men de har olika visioner om hur vårt samhälle ska se ut socialt och ekonomiskt;de ideologiska skiljelinjerna som avgör hur vi styr och bygger vårt samhälle. De har båda en nationell gemenskap med midsommar, men hur de ser på Sverige socialt och ekonomiskt skiljer sig avsevärt. Att därför ha detta ojämna fokus på nationalism och liknande, eroderar det socialdemokratiska arbetet för att skapa ett progressivt och jämlikt Sverige.  I slutändan återstår en fråga: Varför ska vi anpassa oss till nationalismen?

Partiledningen måste, återigen, fokusera på de ideologiska skiljelinjerna som vi vill ska prägla Sverige. De måste våga prata om klassgemenskap och lönearbete. De måste våga prata om kollektivavtal för alla och en trygg välfärd. De måste tala om att fortsätta arbetet med det socialdemokratiska samhällsprojektet. Dumpa nationalismen vid vägrenen och definiera hur framtidens socialdemokrati ska se ut.

Selma Haskovic

Sebastian Nilsson Qvist

Libertas redaktion