Henrik Borelius med polare har tjänat storkovan på välfärdsmarknaden. Charlotte Malmborg har läst om skräckhistorien och uppmanar till skärpning. Bild: Fredrik Persson
Under paroller om valfrihet och mångfald har svensk välfärd reformerats i grunden. Gemensam, offentlig välfärd har bytts mot en välfärd som baseras på personligt ansvar och rätten att välja. Men inte ens de många positiva etiketter som klistrats på reformerna kan längre upprätthålla systemets legitimitet.
Trots decennier av reformer är det först de senaste åren som kritiska skildringar av välfärdsmarknaden börjat få ta plats i medieljuset. Jag har läst en av de senaste skildringarna, antologin Den stora omvandlingen utgiven av Leopard förlag. Antologin ställer många frågor och den viktigaste är kanske den som enklast glöms bort i diskussionen om kvalitet och ansvar: Vem är det egentligen som tjänat på reformerna?
Redaktörerna för denna efterlängtade antologi, Kent Werne och Olav Fumarola Unsgaard, har haft som ansats att kritiskt granska och analysera privatiseringarnas konsekvenser och bakomliggande drivkrafter. Resultatet är en av supervalårets viktigaste bok. En bok vars innehåll, för mig som vänsterorienterad, lika gärna kunde passat i skräckgenren. Upprepade skandaler kring de större välfärdskoncernerna har rullats upp i nyheterna och lika snabbt bortförklarats som enskilda incidenter. Det är inga enskilda incidenter. Det handlar om människor som regelbundet hamnar i kläm på grund av en privat välfärd som styrs av ekonomiska drivkrafter. Det är ett systemfel. Tack vare bokens omfattande efterforskningar och dokumentation är detta tydligare än någonsin.
Werne briljerar i första kapitlet Pysslingen och riskkapitalet genom att förklara hur reformerna av skolan föregåtts av medvetna och strategiska val av människor med nära koppling till både politik och berörda skolverksamheter. Samma människor som nu blivit miljonärer på de förslag de själva lagt fram. När Werne låter oss titta in bakom kulisserna står det klart att drivande politiker och tjänstemän inte lyckats stå emot kapitalets drivkrafter. Den överhängande risken för korruption verkar inte ha bekymrat vare sig politiken eller kapitalet. Välfärdens reformer har styrts av kapitala intressen och ideologiskt förblindade politiker. En obehaglig kombination som lett till otäcka konsekvenser, dock ej för de som drivit igenom förändringarna. De blev istället väldigt rika.
Den stora omvandlingens största förtjänst är författarnas förmåga att visa på kopplingar mellan reformer och politik. De målar en tydlig bild av den nyliberala ideologins seger. En ideologi som tidigare främst varit ledmotiv för näringslivet har nu även trängt in i den offentliga sektorn. Det märker vi när ekonomiska incitament väger tyngre än kvalitet, när vårdtagare ses som kunder, när skattesänkningar främst gynnar de redan rika.
Valfrihetens strypgrepp om skolan skapar villrådiga elever och föräldrar som måste agera undersökande journalister. Äldreomsorgens personal tvingas att arbeta i underbemannade och underfinansierade verksamheter. Inom sjukvården har ekonomiska incitament och snedvriden resursfördelning tvingat fram absurda åtgärder. ”Enklare fall” får betas av på löpande band för att bekosta möjligheten att vårda svårt sjuka patienter som tar längre tid.
Den kvarhängande känslan är att vi har förlorat. Vi som medborgare, vårdtagare och elever. Vi blir brickor i ett spel som gynnar systemets expansion. För ingen är beredd att spela bort sina barns utbildning eller är beredd att dö för en princip. Vi försöker alla öka våra chanser och tvingas då bli kunder på en marknad. Men vad är det egentliga värdet? Valfrihet är ju inte nödvändigtvis detsamma som frihet. Frihet är att få vård vid behov. Frihet är att få tillgång till en skola i världsklass. Frihet är att inte välja. Företagen kommer aldrig ta ansvar för rättvisa och trygghet. Vad som ligger i dess natur är istället att kapital ska ackumuleras och ge avkastning till ägarna. Ett samhällsansvar går inte att applicera inom ramen för detta system. Under förra året betalade vårdföretaget Attendo 0 kronor i skatt. Men det fanns pengar över till vinstutdelning. När aktieägare värderas högre än vårdtagarna har gränsen sedan länge passerats. Sjukare kan ingen vård vara.
Arbetarrörelsen står nu inför en historiskt viktig uppgift: Att återerövra den politiska makten med ambitionen om att Sverige kan bättre. Det kräver att vi når fram. Vi måste erövra orden, känslan och hjärtat. När vårt samhälle och vår välfärd har reformerats till att gynna de starkaste och rikaste är det vår förbannade uppgift att kämpa för de som inte hörs, syns eller har råd. Det är en kamp med höga insatser och starka motståndare. Men det sista kapitlet i denna skräckhistoria ska de inte få, det är vårt att skriva. Vi har inte råd att förlora mer.
Charlotte Malmborg
Vice ordförande Unga Sossar i Malmö
