Folkets röst
Fredrik Pettersson
Vaktel Förlag
2016

I “Folkets röst” har Fredrik Pettersson samlat 35 av de texter som han skrev under sin tid som politisk redaktör på tidningen Folket åren 2011 till 2015. Ämnena varierar, men analysen är fast och konsekvent progressiv.

Den förste redaktören av Folket, Petterssons namne Fredrik Ström, var likt Pettersson allt som oftast en hård kritiker av det egna partiet. Vid splittringen 1917 blev han till och med utesluten, för att sedermera återkomma till moderpartiet 1926. På ett poetiskt sätt sluter Fredrik Pettersson 2015 den cirkel som Fredrik Ström inledde 1905. I bokens tveklöst bästa text, “Det är inte farligt att bli arg – det farliga är att bli likgiltig”, går Pettersson hårt åt en socialdemokrati som inte vågar utmana det borgerliga projektet. En socialdemokrati som försummat sin samhällskritik, sin politiska vredeseld, sin själ. Pettersson citerar en låt av hardcorebandet Refused: “Rather be forgotten, than remembered for giving in”.

Fredrik Petterssons kompass är utomordentlig, men stilistiskt är han ojämn. Kanske är det ledartextens format som inte gärna erbjuder generöst språkligt utrymme. Och nog känns några få av texterna förlegade. Saker och ting går fort i politiken. Men det som bär hela samlingen är analysen, hur Pettersson alltid sparkar uppåt. Han lyckas vara intersektionell utan att förlora sin materialistiska utgångspunkt, vilket är mer än vad de flesta andra på vänsterkanten klarar av i dag. Han har dessutom ett uppriktigt folkrörelsepatos. “Glöm inte att 46 industriarbetare , är fler än en näringslivsdirektör!” skriver han angående LO:s rapport om löneskillnader från 2013. De sociala rörelser som lagt grunden för vårt moderna Sverige var nästan alltid kapitalsvaga, men lyckades i kraft av sina många medlemmar förändra. Pettersson identifierar också ett internt hot mot folkrörelseidén. I “När karriären blir målet” kritiserar han synen på partipolitik som en yrkesbana. “När bjudlunchen “, skriver han,  “blir ett viktigare verktyg för påverkan än medlemsmöten” slår vi in på en farlig väg.

Bokens titel är dubbelbottnad. Den numer stupade tidningen Folket fick leva i 110 år. 2015 fann ägaren, den liberala Eskilstuna-Kuriren, inte längre någon “affärsmässig grund” för fortsatt utgivning av socialdemokratiska Folket. Men, skriver Pettersson i Folkets allra sista, bitterljuva, ledare, “[t]idningen var aldrig målet, bara medlet”. De idéer och den politik som Folket representerade dör inte med tidningen. Ändå kan cynikern i mig inte låta bli att, åtminstone delvis, tolka Folkets död som ytterligare en kapad gren på arbetarrörelsens allt hårdare tuktade träd. Våra företrädare försöker valhänt att greppa sin samtid, med varierande resultat. Är socialdemokratins läppar kapabla att fortsatt bära folkets röst?

Petterssons svar blir nog ändå “ja”. I grunden är han en optimist med tro på folkrörelsen. I “Folkets röst” framstår han som en modern socialdemokrat med en tydlig linje. Han slaktar bemanningsföretagen, förslagen om höjd pensionsålder, den sexistiska reklamen (“Patriarkatet och kapitalismen älskar varandra”), rasismen och den liberala idén om välgörenhet. Framförallt visar han hur allt detta tillsammans bildar en borgerligt förslavande kedja. Och hur en progressiv, socialistisk politik kan bryta dess länkar.

Att ge ut ett urval av Petterssons ledare i tryckt bokform blir en sorts Folkets svansång; ett hommage till en 110-årig trotjänare. I sitt förord kallar Göran Greider “Folkets röst” för en pamflett. Det gör han rätt i. Det är en upprörd samling texter, texter som röjer Petterssons starka lokala engagemang för Eskilstuna, men också hans breda engagemang för rörelsen, för rättvisa och socialism. Det är en antologi med potential att entusiasmera, men också att väcka kritik. För den unga, radikala socialdemokratin är det en moraliskt styrkande läsning.

Ludvig Fahlvik

Libertas redaktör