Den samhällsbärande kulturen

 

Är viss kultur bättre än annan kultur? Postmodernismen som konstnärlig strömning dök ju upp som en reaktion mot modernisternas elitistiska blick på vad som var just god konst; och god konst var kanske just konst som var svår att förstå. Och postmodernismen var en rörelse som syftade på att bryta ner den här uppsatta muren. Där finns det ett par olika nivåer; det finns romanförfattare som Stig Larsson, vars romaner arbetar med att lösa upp identiteter till den punkt där vi inte längre vet vilka vi är, eller där det inte längre spelar någon roll. Å andra sidan finns Quentin Tarantino, som genom upplösningen av fin- och populärkultur förvandlar 50-talets skräplitteratur till stor filmkonst när han 1994 tar emot Guldpalmen i Cannes för Pulp Fiction. Ett tredje uttryck är upphöjandet av tv-serien till kulturens främsta fanbärare.

 

Samtidigt bör vi nog minnas sociologen, filmteoretikern och medlemmen av Frankfurtskolan Siegfried Kraucasers studie av det tyska 20-talets expressionistiska storfilm: From Caligari to Hitler. Kraucaser undersöker hur filmer som Dr. Caligaris kabinett, sålda som apolitisk underhållning, innehöll undertexter som förde fram en auktoritärt paranoid världsbild som i längden legitimerade nazisternas synsätt. Om vi ser oss omkring idag kan vi vända oss till Michael Bays Transformers-filmer, där en auktoritär, militaristisk och fascistisk syn på människan och samhället säljs som hjärndöd underhållning och som hovar in hundratals miljoner dollar per film. Det finns alltså ett behov av att undersöka den populära underhållningen i ett samhälle; att se hur den tickar, vilka samhälleliga impulser det är den speglar. Men betyder det att man måste se på populärkulturen som jämställd med finkulturen?

 

Horace Engdahl (som det när jag skriver det här är lite obehagligt att referera till) skrev under sin tid som ständig sekreterare för Svenska akademien en skrift, också publicerad i förkortad form i Sydsvenska dagbladet, kallad Finkultur som subkultur?. I den diskuterar han vad som händer när man låter ombilda finkulturen till en subkultur bland andra: nämligen att man tappar idén om finkulturen som normerande kultur, som samhällsbärande kultur. Subkulturen, å andra sidan, har ingen normerande ambition. För vissa är det kanske ett önskvärt mål: att göra finkulturen till ett ämne kodat för subkulturen överklass/borgerlighet. Men om vi förlorar den normerande finkulturen så förlorar vi idén om ett kollektivt samhälle. Vad man gillar blir viktigare än vad man står för. Vi skrattar åt Svenska Akademiens högstämda motto, “Snille och smak”, eftersom det ställer krav på oss; det säger åt oss att vi måste vara bättre än vi är. Finkulturen är ju till för de andra, inte för oss. Den kräver gemenskap i något som inte är vårt. Finkulturen kräver av oss ett aktivt deltagande i samhället. Det som händer när vi förlorar en samhällsbärande kultur är att man börjar rikta sin ilska någon annanstans; när vi har en normkultur som tillåter vad som helst, så kommer vad som helst att hända. Låter det auktoritärt? Det är det. Men det som måste ske är ju att skapa en inkluderande norm, där fler röster än tidigare inte bara får utan kan höja sina röster. Och man måste i någon mån acceptera att det finns subkulturer med andra uppfattningar. Det är inte felet, det är funktionen.

 

Återigen, då: är viss kultur bättre än annan? Postmoderna kulturkritiker kanske skulle vara förmögna att placera ett av mina största populärkulturella nöjen de senaste åren, Star Trek: The Next Generation, bredvid samtida finkultur, som den sovjetiske mästerregissören Andrej Tarkovskijs film Offret (1986), eller författaren Birgitta Trotzigs roman Dykungens dotter (1985). Jag klarar inte det. Som vi kan se hos Kracauser så ligger populärkulturens konstnärliga och politiska tyngd generellt i en omedveten undertext, dikterad av marknaden och kapitalets intressen. Det betyder inte att populärkulturen är menlös. Men finkulturen bär samhället och människan på sina axlar. Det håller jag högre.

 

David Sindmark Hörnfeldt

Libertas redaktion

FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *