Med anledning av de senaste veckornas mobilisering för att bistå flyktingar i Sverige, hoppas Katarina Bungerfeldt från Laboremus att folkets vilja också blir politikens.

Folkrörelsen är död. Det har jag hört sägas, fler gånger än vad jag kan hålla räkningen på. Man säger, att det inte existerar en kollektiv uppfattning längre. Att individualiteten har tagit över. Att tiden då människor förmådde organisera sig, dela sina drömmar med varandra och kämpa för ett gemensamt mål – den tiden är över nu. Man säger, att vi numera lever i egensinnets tidevarv, och att alla politiska rörelser borde anpassa sig därefter.

Som socialdemokrat är detta naturligtvis inte något jag kan hålla med om. Jag tror inte att samhället har blivit så splittrat, så individualiserat, att vi inte längre delar en gemensam uppfattning om hur det borde vara. Jag tror att gemene man fortfarande hyser en samstämmig åsikt om vad som är rätt och fel, och önskar sig ett samhälle och en politik som också gjorde det. Kanske förhåller det sig dock som så, att folkrörelsen har splittrats. Man stödjer inte längre faktiska partier – eller ideologier – lika mycket som man stödjer idéer och ideal. I själ och hjärta hoppas många av oss fortfarande på en värld som gynnar de allra minsta, som står upp för de svagaste och som strävar mot jämlikhetens horisont. Men de allra flesta vet inte vart man ska vända sig för att se sina förhoppningar bli till verklighet.

Likväl behöver det inte betyda att vi därmed slutar att bry oss – snarare tvärt om. I en tid där politikerna får allt svårare att komma överens, samtidigt som deras politik är mer överensstämmande än någonsin, är det bara så att folk väljer att organisera sig bortom partipolitiken. Under de senaste veckorna har jag tyckt mig kunna se en sorts modern folkrörelse ta form. Den pågående flyktingkrisen, som lamslår större delen av världen och som lämnar död och förödelse i sina spår, har naturligtvis inte lämnat oss oberörda här uppe i trygghetens land. Varje fruktansvärd bild, varje hjärtslitande historia, har bidragit till att skapa en allt starkare opinion emot de fasor som möter alla de miljoner människor som befinner sig på flykt. Vi hör nyhetsrapporterna, vi ser murarna resas och båtarna kapsejsa, vi finner det allt svårare att ignorera vidrigheterna som pågår; och undan för undan växer en gemensam röst, en kollektiv uppmaning till dem som sitter på makten: Detta är fel. Och det måste förändras.

Överallt ibland oss tycker jag mig kunna se exempel på denna rörelse. Folk organiserar insamlingar till de nyanlända flyktingar som anländer till Centralstationen i Stockholm, folk sprider hjärtevärmande budskap på sociala medier, folk engagerar sig i ideella föreningar över hela landet för att bidra till ett bättre flyktingmottagande. Under förra veckans manifestation för en human asylpolitik i Stockholm, och för all del demonstrationen med samma tema i Uppsala, samlades människor i alla åldrar och med vitt skilda politiska lojaliteter för att tillsammans uppmana politikerna att agera. När tidigare i modern tid har vi kunnat se ett sådant utbrett stöd för en idé, en sådan aktiv vilja att bidra till en bättre värld? Det är en sällsam rörelse som nu är att iaktta i Sverige, inte minst för att den är sorgligt ensam i sitt slag. Med undantag för tyska fotbollssupportrar och isländska facebookaktivister befinner vi oss i ett läge där merparten av Europas invånare – och ofrånkomligen även en betydande minoritet av Sveriges – väljer att vända bort blicken och ignorera det fasansfulla lidandet, med motiveringen att de inte kan påverka det som sker. Så får också politikerna i EU dispens att driva sin osägligt osmakliga migrationspolicy.

Den demokratiska grundprincipen säger att makten utgår från folket. Utan folk, ingen förändring. Jag kan bara hoppas att Sveriges politiker – i första hand de socialdemokratiska – förmår inse kraften i den rörelse som växer bland Sveriges befolkning (åtminstone 87 % av den, om vi ska förhålla oss till utgången i förra årets val). Jag hoppas att de vågar inspireras, att de mäktar införliva den folkliga viljan i det partipolitiska programmet. Och jag hoppas att de för med sig humaniteten till alla de möten i Bryssel, där den för länge sedan tycks ha försvunnit.

För första gången på många år befinner sig vårt lilla land i framkant när det kommer till globala politiska spörsmål. Vi vågar hålla fast vid medmänskligheten och moralen, även när resten av Europa börjar tveka. I en konfliktfylld omvärld, där många röster höjs för att humaniteten ska stå tillbaka till förmån för den personliga vinningen, väljer vi att hålla våra gränser öppna. Detta är inget mindre än resultatet av den folkliga opinion, som tänker med hjärtat och inte med plånboken. Vissa säger att folkrörelsen har spelat ut sin roll – men för mig tycks det snarare som att den är mer betydelsefull än någonsin.

Katarina Bungerfeldt
Laboremus