Första mötet med kapitalismen kan te sig som ett skimmer av möjligheter. Du kan få allt om du har pengar, du kan bli vad du vill och allt som är dåligt kommer att väljas bort tills det inte har något att leva av längre. Markeringarna för vad som är ditt och vad som är mitt är oförhandlingsbara gränser för var du och alla andra får röra sig. Framförallt finns tron på att i det här förhållandet kommer du att bli respekterad för den du är. Ack, så fel du hade.

Vi unga socialister vet redan att kapitalismen har satt gränser för oss och vår framtid. Medan våra motståndare hävdar att demokratin endast kan blomstra i en fri marknad, så vet vi att ju mer pengar ger desto mer makt. Makten ligger hos de som föddes med silverskeden i munnen, en silversked som hade deras initialer ingraverade långt innan de drog sitt första andetag. Det är som i Monopol – har en redan många gator är det lätt att fortsätta vinna. De som har pengar kan köpa sig lobbyister att förhandla igenom sina önskningar i korridorerna där folkets vilja skulle representeras.

Redan vid första kyssen du får av kapitalismen, dina första egna förvärvsarbetade slantar, kan du känna en lukt av något unket. Kanske anade du den redan när du fick nobben av en arbetsplats för första gången. Långt ifrån alla får plats att tjäna sitt uppehälle och finna en mening i sitt liv, än mindre den meningen vi drömde om när vi var små. “Ska du bli konstnär, barnet mitt? Du måste bli nåt du kan leva på!”

Arbetslös och har inte alls mycket att välja på när du ska konsumera. Jomen visst är du stresstålig och brinner för service! Då får du kanske plats att jobba för mig, säger kapitalisten. Kapitalismen är inte intresserad av dig och dina drömmar. Det finns alltid någon annan att välja om du inte är redo att lägga dina önskningar åt sidan för kapitalistens intressen. Mitt i allt det här börjar du tänka att konstnär är ju ett så enformigt yrke, service är ju att prata med andra människor, så visst är det nog egentligen det du alltid drömt om.

Då har vi kommit till punkten när du flyttat ihop med kapitalismen. Du är den världsmedborgare alla drömt om. Allt som köps av dina pengar är ekologiskt, du sopsorterar och cyklar till lönearbetet. Sen ser du ändå på nyheterna att jorden fortsätter att förstöras. Koldioxid släpps ut, haven oljas ned och dricksvattnet tar slut för lokalbefolkningar när företag har köpt upp alla vattenreserver för att producera läsk. Du kommer på kapitalismen med att fortfarande ta bilen till jobbet, för det är mindre jobbigt och dessutom har den ju råd, så varför välja något annat, miljövänligare? Ifrågasätta detta vågar du inte, kapitalismen är den som tjänar mer i hushållet och om alla sopsorterade skulle allt nog gå bra ändå, tänker du.

Sen har vi det här med dina gränser. Drömmarna har du redan gett upp, trots att du förnekar det, så vad har du kvar? Nog måste din personlighet och din fria vilja finnas kvar? Det tråkiga med kapitalismen är att den aldrig kommer att lämna dig ifred. Du tror att du blir kär i en annan, men väljer ändå bort denna för din images skull, din egen vara, du. För töntig, för ful, för tjock. Du måste effektivisera och förbättra det lilla du har, därför rensas ogynnsamma element som kärlek och personlighetsdrag bort. Tillväxten och endast tillväxten, är det som räknas, säger du med handen kanske inte på hjärtat, men på plånboken. Kapitalismen ledde dig hem igen.

Klara Larsson

Libertas redaktion

Texten har tidigare publicerats i Ung Mening nummer 1, 2016.