Jag fick den så kallade “skandalboken” utav en vän som tyckte att jag borde läsa boken som fått så mycket skriverier för att skildra kunghusets privataste svär. Jag var lite tveksam eftersom det kändes som att det var ett stycke republikansk propaganda jag fått i handen. Så det blev stående i bokhyllan ett bra tag tills jag plockade ut bok i brist på annat att läsa.

Denna recension är en snabb översyn av Carl XVI Gustaf: Den motvillige monarken av Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer, med min personliga upplevelse av att läsa boken.

Mina förutfattade meningar ändrades tvärt efter att ha börjat läsa boken. Den första delen skildrar Kungens uppväxt, hans studier, kröningen och Silvias släktingars nazistkopplingar. I förordet skriver Thomas Sjöberg att syftet är att skildra Kungens personlighet och jag tolkar bokens centrala tema som frågan om Kungen verkligen vill vara kung? En intressant frågeställning som författarna håller sig bra till i första delen. Det var ganska mysigt att få läsa om Kungen, det kändes som att du som läsare fick närma sig Kungens personlighet. Jag tyckte verkligen om att läsa denna del av boken eftersom den gav en närbild som andra texter om vår statschef har saknat.

Den andra delen som är den mer omdiskuterade där författarna skildrar Kungens festande tillsammans med sina kamrater där “Noppe” är den för allmänheten mest kända. Jag är tyvärr besviken på denna del av boken. Inte på grund av innehållet utan hur innehållet framställdes och för att här missar författarna helt både sin frågeställning och det personliga porträttet. Istället blir bokens text mer likt Bibeln eller Sagan om ringen där stora delar går ut på att berätta vem som vän med vem, att förklara hur det kom sig Kungen festade i den lokalen eller i den jaktstugan. Redogörelsen av historiska utvecklingen stannar dessutom av, du får inte följa Kungen in i våra dagar utan endast fram till 80/90-talet. Här är dessutom författarna dåliga på att sätta ut årtal, vilket gör det svårt som läsare att hänga med på när saker utspelar sig.

Det som gör denna till en dålig biografi är att författarna missar att svara på sin frågeställning. Jag funderar fortfarande på om Kungen till vara kung. Det är tråkigt att det “smaskiga” detaljerna fick vinna över att den personliga beskrivningen av vår statschef i andra delen av boken. Den första är mycket mer välskriven och fångar en som läsare bättre.

Mitt hårda utlåtande är att du som läsare gott kan skippa andra delen av boken. Kvaliteten är så totalt olika mellan bokens olika delar.