”Vi är ett parti i mitten av svensk politik”, löd Stefan Löfvens budskap under 2017. Med konstanta frierier till Liberalerna och Centerpartiet, hörs nu ordet vänster allt mer sällan från partiledningen, och begreppet demokratisk socialism är som bortblåst. Det här är så klart ingen nyhet, alla som har följt svensk politik de senaste tio åren har sett hur det konstant beskrivs som en kamp om mittenväljarna, där det block som gör flest avkall på sina egna principer har störst chans att vinna. Många tänker sig nog att jakten på mittenväljare går tillbaks till Fredrik Reinfeldt och de ”Nya Moderaterna.” Men som med allt annat importerade vi ursprungligen även denna tanke från utlandet.

 

 

 

Under 1990-talet såg en ny rörelse dagens ljus. ”Den Tredje Vägen” med Bill Clintons ”New Democrats” och Tony Blairs ”New Labour” i spetsen. Clinton och Blair beskrev den Tredje Vägen som en förnyelse av den socialdemokratiska traditionen, som mötte en globaliserad värld med en politik som tog influenser både från högern och vänstern. I praktiken innebar det här att man tog över delar av Thatchers och Reagans nyliberala ekonomiska program av avregleringar, privatisering, och skattesänkningar. När FNs generalförsamling skulle öppna i september 1998 hölls ett forum för representanter för den Tredje Vägen, där både Clinton och Blair, men även Göran Persson, medverkade. Det var nu den Tredje Vägen stod på sin topp. Man hade makten i både USA och stora delar av Europa, inklusive England, Tyskland och Sverige; den Tredje Vägen vann val[1].

 

 

 

Det var i det här sammanhanget Bill Clinton år 1996 myntade begreppet triangulering för att beskriva den taktik han (och senare Blair) använde. Om man kunde ta över vissa av sina motståndares mer populära idéer som sina egna kunde man helt enkelt ta deras väljare. För Demokraterna var Clintons program den logiska konsekvensen av en utveckling som hade pågått sedan början av 70-talet, då partiet tog bort fackföreningarna från deras centrala plats i partistrukturen. Med tiden riktade man istället in sin politik på att tilltala den välutbildade ”professionella klassen”. Det sågs dock inte som ett problem, eftersom arbetarklassen ändå inte hade någon annanstans att ta vägen. Detta ledde till en politik där Clinton bland annat gjorde nedskärningar i välfärden (som Republikanerna aldrig hade kunnat genomföra), med sin ”Welfare Reform”, samtidigt som man avreglerade bankerna och flera andra industrier, och således bäddade för finanskraschen[2].

 

 

 

Spola fram tiden 20 år. Än en gång är det dags för en Clinton att ta makten i USA. I valrörelsen har Hillary Clinton presenterat ett närmast heltäckande politiskt program. I flera opinionsmätningar är det tydligt att det amerikanska folkets åsikter från sjukvård till ekonomisk jämlikhet och klimat faktiskt är närmast Bernie Sanders, och att Hillary därför befinner sig långt mycket närmare mitten av den amerikanska väljarkåren än Trump[3]. I kampanjen gör Hillary som sin make före henne, och vänder sig till högutbildade ”mittenväljare” i rika förorter. Om man bara lyckas ta dessa väljare från Republikanerna kommer man att vinna valet. Men när amerikanerna går till valurnorna den åttonde november faller allting samman.

 

 

Om man tror att val avgörs av vem som är närmast mitten av opinionen är det väldigt svårt att förstå hur Hillary kunde förlora mot Trump. Hon var ju i princip en idealisk mittenkandidat. Här brister vår vanliga bild av mittenväljaren, som bygger på det s.k. ”medianväljarteoremet”. I korthet går det ut på att alla väljare har en politisk ideologi, som kan uttryckas som en punkt på en rak linje mellan vänster och höger, och att alla röstar på det parti som ligger närmast dem själva på denna linje. Problemet med denna bild är att den bygger på en rad felaktiga antaganden om hur människor tänker och fungerar, vilket lyfts fram av de amerikanska samhällsvetarna Larry Bartels och Christopher Achen, i deras bok ”Democracy for Realists”[4].

 

 

 

För det första är det politiska spektrumet inte en endimensionell höger-vänsterskala. Det har vi bland annat sett i Sverige med väljare som lämnat Socialdemokraterna och hoppat direkt till Sverigedemokraterna, trots att det inte är det minsta logiskt utifrån en traditionell höger-vänsterskala. Det finns även forskning som visat att de flesta socialt konservativa personerna i USA lutar åt vänster ekonomiskt, likt många SD-väljare i LO-kollektivet[5]. För det andra har de allra flesta människor inte en tydlig politisk världsbild som informerar dem om vad de ska tycka i varje fråga. Bartel och Aachen framhåller att människors åsikter i praktiken främst påverkas av två saker:

 

 

1: Vad människor i den egna gruppen tycker (det kan vara folk med samma etnicitet, ekonomisk klass, religion, eller ens kollegor, familj och vänner, etc).

 

2: Vilken berättelse man får höra om en viss politisk sakfråga.

 

 

 

Bartel och Aachen tar upp ett klassiskt exempel från USA där människor blev tillfrågade om de höll med om påståendet att ”Staten betalar inte ut tillräckligt med bidrag”. 20% höll med, men påståendet att ”Staten ger inte fattiga tillräckligt ekonomiskt stöd” höll 60% med om. Samma personer gav alltså helt olika svar beroende på hur samma fråga ställdes[6]. Det är så politisk kommunikation fungerar: det handlar om att beskriva politiska problem så att andra människor kommer till samma slutsats som man själv förespråkar.

 

 

 

Ett bra exempel på hur politik egentligen inte handlar om triangulering, utan om ett politiskt narrativ, är hur Jeremy Corbyn efter branden i Grenfell Tower fick ett stort offentligt stöd för förslaget att staten under en tid borde beslagta tomma lägenheter i London som ägdes av rika spekulanter, för att se till att de numera hemlösa offren för branden hade någonstans att bo. Corbyns förslag var på pappret väldigt långt till vänster. Men när människor fick ta ställning tyckte de flesta att det var viktigare att brandens offer skulle ha ett hem än att rika investerares äganderätt skulle respekteras. På så sätt synliggjorde Corbyn hänsynslösheten i den marknadsdrivna bostadspolitiken.

 

 

 

Faktum är att det här är karakteristiskt för Corbyns Labourparti. Genom att vara principfast och driva en genuint omfördelande politik har han gång på gång synliggjort hur dysfunktionellt det nyliberala ekonomiska systemet är för vanliga människor. När andra politiker gått mot mitten av det politiska spektrumet har Labour under Corbyn istället förskjutit mitten på det politiska spektrumet åt vänster. Det är den här fundamentala poängen som skiljer Labour under Corbyn från andra socialdemokratiska partier under de senaste 25 åren, Labour inser att den ideologiska spelplanen inte är konstant, och att man som parti påverkar åt vilket håll den går.

 

 

 

I Sverige finns det en organisation som har förstått det här bättre än andra. Svenskt Näringsliv har sedan början av 2000-talet satsat nära en miljard kronor på opinionsbildning, vilket bland annat gått till Timbro som kämpar för sänkta lägstalöner, urholkad arbetsrätt, och sänkta skatter för de rikaste, allt under ”frihetens” banér[7]. Tyvärr har det här projektet lyckats ganska väl; tillsammans har Alliansen och näringslivet lyckats förskjuta Sverige åt höger, med förödande konsekvenser. Sverige har i 30 år haft de snabbast ökande klyftorna i hela OECD[8], och samtidigt har politikerna, från Göran Persson som tog bort arvsskatten till Reinfeldt som tog bort förmögenhetsskatten och fastighetsskatten, lämnat oss utan verktyg för att minska dessa.

 

 

 

På grund av en oförmåga eller ovilja att förstå denna dynamik har ledningen i Socialdemokraterna med sin långa vandring mot att bli ett ”mittenparti” alltså bidragit till högervridningen av den svenska debatten och det svenska folkets grundläggande synsätt på politik genom att ge efter när en stark röst för jämlikhet behövdes som mest.

 

 

 

Idag ser vi fascismens återkomst, en stundande klimatkatastrof och skenande ojämlikhet. Om detta ska förändras, om vi i längden vill uppnå ett mer jämlikt samhälle, måste vi som parti helt och hållet ändra vår attityd till opinionsbildning, och tala till det svenska folkets solidaritet. Endast genom att synliggöra hur dagens problem är en del av en större berättelse om hur vårt nyliberala ekonomiska system slitit isär vårt samhälle kan vi i grunden förändra människors perspektiv och skapa den allmänna medvetenhet som behövs för att uppnå en fundamental samhällsförändring. Det är vårt jobb att uppnå den samhällsförändringen. Upp till kamp, kamrater!

 

 

John Mogren Olsson

 

SSK

 

 

 

 

[1] https://www.jacobinmag.com/2016/02/atkins-dlc-third-way-clinton-blair-schroeder-social-democracy

[2] Listen Liberal, Thomas Frank. Kap 1, ”Theory of The Liberal Class”, kap 2, ”How Capitalism Got Its Groove Back”, kap 5 ”It takes a Democrat”.

[3] https://www.salon.com/2017/01/14/americans-overwhelmingly-support-bernie-sanders-economic-policies-so-howd-we-end-up-here/

[4] https://www.vox.com/policy-and-politics/2016/10/14/12663318/bartels-achen-democracy-for-realists

[5] https://www.voterstudygroup.org/publications/2016-elections/political-divisions-in-2016-and-beyond

[6] http://nymag.com/daily/intelligencer/2017/07/dems-can-abandon-the-center-because-the-center-doesnt-exist.html

[7] https://arbetet.se/2017/09/11/13-miljarder-i-svenskt-naringslivs-kassa/

[8] https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/sverige-snabbast-pa-att-oka-ekonomiska-klyftor