Eirik Vold

Hugo Chávez – The Bolivarian Revolution from Up Close

Irene Publishing, 2016

 

Den norske journalisten Eirik Vold har skrivit en innehållsrik samtidshistorisk biografi över Hugo Rafael Chávez Frías – mannen som var den mest kände representanten för en av de märkligaste processerna i Latinamerikas historia: Venezuelas ”bolivarianska revolution”, uppkallad efter 1800-talets frihetshjälte Simón Bolívar. Vold har bott flera år i Venezuela och efter många försök lyckades han också få intervjua Chávez.

 

Hugo Chávez representerade en ny typ av vänster som lyckades göra mer på några år genom kvartersorganisering, demonstrationer, studiecirklar och val än vad den (no offence) gamla intellektuella gerillavänstern lyckades göra genom att kriga i djungeln i ett halvt århundrade.

 

Den nya vänsterns främsta kännetecken var gräsrotsaktivismen, med bas i de fattiga förorterna. Det starka trycket underifrån gjorde att vänsterregeringen genomförde sina vallöften, men också att den förnyades och radikaliserades. Med tiden kunde man till exempel se en ökad medvetenhet om nödvändigheten av kvinnornas frigörelse hos Hugo Chávez.

 

– Alla socialister måste vara feminister, förklarade han bland annat.

 

Inte bara kvinnor, utan även etniska minoriteter, homosexuella, transpersoner och ursprungsfolk var en självklar del av den revolutionära rörelsen.

 

 

Presidentvalet 2006 kan ses som höjdpunkten för den venezuelanska vänstern. Hugo Chávez gick till val på att avskaffa kapitalismen och bygga upp en demokratisk socialism på konstitutionell väg. Trots att han hade i princip alla medier mot sig vann han med 62,8 procent av rösterna.

 

Den bolivarianska rörelsen satte i system att utlysa folkomröstningar och nyval – väljarkåren var ju ett av de främsta vapnen i kampen mot en högeropposition som kontrollerade medierna och den gamla statsapparaten.

 

Eirik Vold beskriver en rasistisk och antidemokratisk höger som liknade regeringsanhängarna vid ”apor”. De tyckte att chavisterna var feta, hade dåliga tänder och saknade stil och klass. ”Ju fulare de är”, förklarar en oppositionsanhängare i boken, desto mer stödjer de Chávez. Även i Europa och USA fanns ett enormt hat mot den bolivarianska revolutionen. Vold påpekar att norsk press kritiserade Chávez mycket hårdare än vad den kritiserade till exempel islamistdiktaturen i Saudiarabien.

 

Boken skildrar Venezuelas utveckling mellan 1998 och 2013 ur ett sympatisörsperspektiv, utan att blunda för den bolivarianska revolutionens tillkortakommanden. Ett av de allvarligaste är att man aldrig kom till rätta med det utbredda våldet, som utövas av både kriminella och polisen. Eirik Vold berättar om hur han blivit rånad av poliser, och om att poliser misstänks ligga bakom en eventuellt politiskt motiverad attack på honom. Stora delar av den venezuelanska polisapparaten har bekämpat regeringen och förföljt vänsteraktivister.

 

Ett annat problem är att Venezuela aldrig bröt med sitt beroende av oljeexport, vilket har fått allvarliga följder för ekonomin nu när oljepriserna sjunkit.

 

Det hade varit intressant att läsa vad Eirik Vold tror om framtiden för Venezuela. I dag går det knappt att öppna en dagstidning utan att läsa om vilken kris det är för de radikala rörelserna i Latinamerika. Det är visserligen lite förenklat, i exempelvis Bolivia och Ecuador har vänstern inte alls försvagats på samma sätt. Men givetvis är läget allvarligt. I Brasilien har mittenvänsterpresidenten Dilma Rousseff kuppats bort av högern, vilket har lett till brutala nerskärningar i välfärden och förföljelser mot sociala rörelser. Venezuela har stora ekonomiska problem och är utsatt för ständiga attacker utifrån. Högern vann det senaste parlamentsvalet (parlamentsval och presidentval hålls inte samtidigt) och försöker nu få Hugo Chávez efterträdare Nicolás Maduro avsatt.

 

Men de gör det ju med hjälp av den revolutionära bolivarianska grundlagen som arbetades fram av en konstituerande församling och antogs i en folkomröstning 1999, mot högerns vilja. I denna grundlag finns nämligen möjligheten att avsätta alla folkvalda, inklusive presidenten, med namninsamling och sedan folkomröstning. Högern har alltså tvingats acceptera många av revolutionens landvinningar, på samma sätt som svenska konservativa fick acceptera allmän rösträtt en gång i tiden.

 

Eirik Vold återger ett venezuelanskt talessätt: ”Nadie te quita lo bailado”, vilket betyder ungefär ”Ingen kan ta ifrån dig de danser du redan har haft.”

 

Oavsett vad som händer i framtiden kommer det tidiga 2000-talet att gå till historien som en period då den södra delen av Amerika förändrades för alltid.

 

Kalle Holmqvist

Kulturskribent

 

Bild: Mural de Chavez y su Asunción al cielo, graffitimålning i Caracas