Den konservative självmördaren

kyrkogård4

eller Populationsvarianten av profitkvotens fallande tendens

 

 

Idag står det relativt klart att de länder inom Europa som har investerat i arbetsmarknads-, skatte- och socialförsäkringssystem som tillåter ett högt kvinnligt arbetskraftsdeltagande, generellt sett också har högre nivåer av barnafödande. Den föråldrade synen att ökad jämställdhet skulle få en negativ effekt på fertilitetstalen motbevisades redan av utvecklingen på 1980-talet. De senaste dryga 40 åren har sedan inneburit en generellt högre fertilitetsnivå för länder, där samhället är mer anpassat till att båda föräldrarna ska kunna vara kvar på arbetsmarknaden även efter familjebildandet.

 

Men spelar det ens någon roll om det föds många barn eller inte i ett land? Svaret är att det faktiskt spelar en ganska stor roll på ganska många områden, och då kanske framförallt på den alltid överordnande ekonomiska arenan. I den återkommande diskussionen om en åldrande befolkning, är låga fertilitetstal den viktigaste faktorn när det kommer till svårigheterna att finansiera ökade utgifter i pensionssystem och i äldrevården generellt. Om varje invid som trädde ut från arbetsmarknaden skulle ersättas med en annan ung invid som klev in, skulle förutsättningarna för att klara den så kallade ”försörjningskvoten” – alltså relationen mellan den del av befolkningen som är i arbetsför ålder och den del som är för ung eller gammal för att arbeta – vara relativt små. Detta skulle dock kräva att varje kvinna i genomsnitt födde ungefär två barn, vilket är ovanligt i många av de europeiska länderna.

 

Även den ekonomiska tillväxten i sig drivs på med en befolkningsökning, vilket tidigare skett inte minst under den industriella revolutionen, där faktorerna agerade och drevs framåt i kraftig symbios med varandra. Vid en ihållande befolkningsminskning däremot, kan en sådan ömsesidig påverkan slå om i en utveckling åt rakt motsatt håll.

 

Något som skulle kunna betraktas som ett ”mjukare” övervägande, men som icke desto mindre är värt att nämna i sammanhanget, är att folk dessutom gärna vill ha barn i dagens Europa, oh att de flesta önskar sig just två stycken. Att många inte kan realisera detta på grund av samhällsfaktorer som slår olika över klass, utgör ett problem ur jämlikhetssynpunkt.

 

 

Med andra ord så ligger länder som präglas av ett mer konservativt statsbygge illa till, sett i vår egen generations perspektiv. Konservativ politik kan i och med detta faktiskt sägas bidra till sitt eget sönderfall. Inneboende i de system som åläggs medborgarna, utgår en omedveten protest mot dess ordning, inte bara genom utebliven produktion, genom exempelvis alienation, utan det drabbar alltså även reproduktionen. Detta riskerar i sin tur att undergräva det omhuldade ekonomiska fundamentet och hota systemets själva existens.

 

Länderna runt Medelhavet, för att inte tala om EU:s egentliga hjärta Tyskland, har i huvudsak två valmöjligheter, om de vill sluta att på det här sättet gräva sin egen grav. Antingen måste de införa en barnomsorg och ett socialförsäkringssystem som inte tvingar kvinnor att välja mellan familjebildande och att vara aktiva på arbetsmarknaden, eller så måste de låta samhället förändras i grunden, genom att låta de allt tommare skolsalarna, byggda för de unga, intas av dem som nu väljer att försöka korsa ett hav eller klättra över murar i hopp om en drägligare tillvaro. Det är tydligt att det för närvarande pågår ett realpolitiskt omöjliggörande av båda av dessa vägar. Med det tar Europas länder också ytterligare ett spadtag.

 

 

Adam Valli Löfgren, SSK

FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *