Fattigfällan
Charlotta von Zweigbergk
Ordfront
2016
Jag har läst få böcker som fått mig att rent fysiskt må dåligt. Men Charlotta von Zweigbergk har skrivit en bok som känns i kroppen. Den är jobbig att läsa. “Fattigfällan” bygger på ett verkligt människoöde. Huvudpersonen, Beata, finns på riktigt. På ganska lättåtkomlig prosa får läsaren följa hur hennes självgenererande börda av att vara fattig växer och växer. Boken är verkligen en studie i förnedring.
“Fattigfällan” kan egentligen läsas som en crash course i marxism. Det banala faktumet att våra materiella förutsättningar avgör våra val, våra förutsättningar, vårt mående, vår hälsa och våra sociala relationer kunde inte beskrivas tydligare. Beata upplever hur hela hennes tillvaro förändras från dag till natt i och med att hon blir sjuk. Som f-skattare faller hon mellan trygghetssystemets stolar och blir berövad allt. Från ordnad lägre medelklass till i princip totalt utslagen.
Socialtjänsten snarare stjälper än hjälper. Beata tvingas säga upp sin f-skatt, och därmed vägen till egen försörjning, för att beviljas försörjningsstöd. Hon tvingas göra sig själv arbetslös. Idén med försörjningsstöd är att det ska vara en temporär lösning, en livboj att klamra sig till så kort tid som möjligt för att sedan bli självförsörjande. Att Socialtjänsten kräver att man ska sälja av minsta egendom måste i ljuset av detta betraktas som rena dumheten. Befinner man sig på botten blir man inte mer anställningsbar genom att sälja sin bil eller genom att tvingas flytta från den bostadsrätt som förmodligen är ens sista trygghet. Socialtjänstens beteende framstår i “Fattigfällan” som ytterligt rättsosäkert. Handläggarna kräver allt möjligt och omöjligt av Beata, som naturligtvis inte kan invända. “Jag går med på allt, integritet går inte att äta”.
“Sedan jag blev fattig struntar jag i alla frågor i världen förutom den enda viktiga: Hur i helvete ska jag överleva?” Fattigdomens apati, hur fattigdomen domesticerar sin slav, är uppenbar. Människan blir rena djuret av att leva fattigt. Det enda som spelar roll är den egna överlevnaden. Ryszard Kapuściński beskriver detta oöverträffat: “Nöden demoraliserar. Nöden trycker ner och avskräcker. Den löser upp medvetandet och förkortar perspektivet. Man tänker bara på vad man ska äta i dag, om en timme, om en stund. Nöden är asocial, den är osolidarisk”. Allt vad det innebär att vara människa berövas av nöden och fattigdomen, av svälten och utsattheten.
Värst är att bevittna hur Beatas sociala relationer inverteras. Maktbalansen förskjuts totalt när hon saknar pengar. Hon kan aldrig bjuda tillbaka, hon kan inte ställa krav, inte säga ifrån. Hon blir skyldig vänner pengar. Hon upplever sig som en belastning. Hela hennes sociala infrastruktur brakar samman.
Det som förvånar mig med Zweigbergks protagonist är hur hon aldrig ger upp lojaliteten till samhället. Den så kallade civilisation som sviker henne gång på gång, som vid upprepade tillfällen bryter kontraktet mellan individ och samhälle, vill hon inte ge upp hoppet om. Likt en bedragen hustru som vägrar sluta hoppas på att maken ska skärpa sig, eller en slagen hund som inte lämnar sin husse, vidmakthåller Beata sin lojalitet gentemot samhället. Förmodligen säger det mer om hur den fattiga är prisgiven åt sin godtycklige herre, hur totalt foglig man tvingas bli, än om huvudpersonens karaktär. I stället för att riva upp himmel och hav vänder hon vreden inåt; hon känner skam.
Klassamhället har en egen patologi. Det sätter sig i kroppen. Den krökta ryggen. Den svaga rösten. Den underdåniga blicken. I Beatas fall blir fetman en faktisk konsekvens, någonting som också spär på känslan av skam. Bristen på pengar tvingar henne till att äta en massa skräp, som billiga kakor. I en särskilt prekär scen trycker hon i sig rent stekmargarin. Hennes kropp svullnar med tiden upp. Hon blir tjock. Detta alltså trots att hon av ren nöd bara unnar sig att äta var tredje dag. Beata upplever sin egen kropp som en vandrande lögn. Utan att ha råd med mat ser det ändå ut som om hon äter ihjäl sig. Fattigdom är inte bara ett ekonomiskt tillstånd, utan även ett psykologiskt och ett sinnligt. Den tar sig till exempel uttryck i dofter: “[T]rots att jag bott i lägenheten så många år är den främmande för mig, den luktar till och med på ett annat sätt. Eller är det jag som luktar? Jag, den misslyckade.”
I vanmakt utropar Beata “Allt finns ju! Allt som jag vill ha och behöver”. Bindor och tamponger, livsmedel och nya underkläder, diskmedel och handtvål. I det liberala samhället, där den invasiva demokratin inte tillåts tillträde till ekonomin, kvittar egentliga behov. Allt som spelar roll är köpkraft. Nina Björk skrev i Lyckliga i alla sina dagar: “Om en människa har ett behov av ett bord, men inte pengar för att tillfredsställa detta behov, måste den kapitalistiska ekonomin bortse från hennes behov”. von Zweigbergks moderna arbetarroman gör litteratur av denna systematiska cynism.
Ludvig Fahlvik
Libertas redaktör
Bild: okänd konstnär
