Elinor Odeberg: The economic woman

Foto: Eric Sjöwall Carldehn

För några veckor sedan var jag och hälsade på mamma på jobbet. Min mamma arbetar som biträdande klinikchef för anestesi- och intensivvårdsavdelningen på Karolinska Huddinge. Min kompis och fotograf Eric och jag hade, efter en del tjat, lyckats få en halvtimme av mammas tid för att ta lite sjukhusbilder till nästa nummer av Libertas på temat “The economic woman”.

Uttrycket anspelar på den nationalekonomiska termen “The economic man”; bilden av människan som egennyttig, rationell och nyttomaximerande, mansidealet all fri marknadslogik bygger på. När jag föreställer mig en “economic woman” är det inte utan att mina tankar instinktivt går till just min mor. Att slå sig fram och göra karriär på männens premisser. Vässa armbågarna och sikta mot stjärnorna.

Och där någonstans hamnar jag i ett gissel. Jag beundrar min mamma, jag är stolt över henne och att hon tagit sig fram, att hon gör det hon vill och är bra på. Rent intellektuellt vill jag inte annat än hurra henne och andra kvinnor som nått “toppen”.

Men jag då? Varför valde hon bort mig? När jag ser tillbaka och försöker frammana minnesbilder av min mamma, är de första som kommer upp i mitt huvud att hon sitter i sin fåtölj, dricker kaffe och vill vara ifred. Hon brukade säga “Elli, jag kommer när jag druckit upp mitt kaffe” och jag vankade av och an och tittade regelbundet ner i kaffekoppen. Där fanns alltid kaffe kvar. Till slut gav jag upp, gick till mitt rum och undrade besviket hur någon kunde dricka kaffe så urbota långsamt.

Självklart behövde hon koppla av. Hon arbetade 60-timmars-veckor i vården, på akutmottagningen. Ofta nattetid. I tvättstugan hängde hennes vita stödstrumpor på tork. Jag förstår varför hon inte orkade leka med en överexalterad 5-åring som längtat efter mamma hela veckan. Hur mycket hon än önskade det.

Mamma berättar ibland att jag älskade att rita när jag var liten. Att jag kunde sitta försjunken i timmar med mitt ritblock. I mitt stilla sinne ifrågasätter jag; “var det inte du som gav mig penna och papper när jag egentligen ville leka? Var inte det för att det var den enda stillsamma aktiviteten jag kunde ägna mig åt?”.

Om jag ska vara en intellektuellt hederlig feminist borde min far hamna i skottgluggen. Varför är jag inte arg på pappa som lämnade oss när jag var nyfödd? Varför är jag inte arg på min styvfar, som alltid hävdat att jag “inte var hans ansvar”? Jag inser att jag aldrig förväntat mig någonting av dem. Kanske för att samhället runtomkring mig inte gjorde det. Kanske för att de, till skillnad från mamma, aldrig ens försökte axla en föräldraroll. Frustrationen över att jag reproducerar patriarkatet genom att anklaga min mor för bristande närvaro under min barndom är fullständig. Samtidigt är hon nog den enda som skulle lyssna.

Mammas envetenhet och slit har gett “avkastning”. Hon har, säkert till högerpartiernas förtjusning, kunnat skaffa barn och ändå göra en linjär karriär tack vare att hon haft råd att köpa avlastning i hemmet. Hon är ett typexempel på en person som gynnas (ekonomiskt) av RUT-avdraget.

Är hon mer tillfreds idag som chef, sida vid sida med en bunt män som är gifta med deltidsarbetande sjuksköterskor? Är det värt det? Det jag ser är djupare veck i hennes panna, det jag hör är en kortare ton i telefon, det jag känner är oro över att hon tar ut sig för mycket och ilska mot vårdpolitiker som tvingar henne att utföra nedskärningar mot bättre vetande.Politiken däremot, skulle inte tveka en sekund inför att använda henne som det goda exemplet på Den Starka Karriärkvinnan.

Inget kunde vara mer hycklande. En feminism som kräver att kvinnor beter sig som män är inte feminism. Reformer som ersätter en kvinnas arbete med en annan kvinnas arbete är inga jämställdhetsreformer. En karriär som inte tillåter tid för familj och hushåll är inte en karriär formad för verkligheten. Det är en politik formad för män som aldrig behövt ta ansvar för någon annan än sig själva och sina plånböcker.

Min mamma, den person jag älskar mest i hela världen, förtjänar inte dåligt samvete för ett val hon aldrig borde varit skyldig att göra. Jag vägrar ställa henne till svars. Jag gör mitt bästa för att rikta mina känslor dit de hör hemma. Mot alla ekonomiska män och deras skeva definition av min mammas frigörelse.

Elinor Odeberg
Libertas redaktör

Share

5 thoughts on “Elinor Odeberg: The economic woman

  1. How do you know each other? famvir online australia In 2011 and 2012 there was a highly publicized debate over the potential of the Marcellus Shale, with some contending that the industry had exaggerated the numbers. But the actual production figures have mostly put that debate to rest.

  2. Where are you calling from? avana price But House Speaker John Boehner says he will not bring forth a measure without the support of a majority of the Republican caucus and that’s left the body in limbo. Many conservatives say they oppose any measure that would offer a path to citizenship and have expressed concerns about immigrants receiving new federal benefits.

  3. My battery’s about to run out buy orlistat cheap That’s not realistic @PCScipio. It’s actually more propaganda. In relative costs of/Standards of living or social status, it is quite equivalent to other nations. And it also has absolutely no bearing on what I said. They have been and continue to far out pace us in growing their economy.

  4. Can you put it on the scales, please? buy super p force with mastercard Like everyone doesn’t know these people operate in small circles. The Fed is owned by foreign banks and investors…the very same people that stand to lose big money. Americans do not own the Fed, they do not own the money they use, and far too few even understand that basic premise. The Fed exists to protect these foreign banks/investors/speculators NOT to protect the average citizen. The average citizen is how these folk make their money. The world would be a much better place if we woke up tomorrow and all the bankers/speculators had disappeared from the face of the planet.

  5. Sorry, I’m busy at the moment flor de calandiva “Were you watching on TV or in person? If you were watching on TV, I promise it wasn’t in slow motion. It was real speed. That’s how fast I’m moving right now,” Rodriguez said. “But I feel good. Slow, but I felt good. That’s my speed right now.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *