Elinor Odeberg: The economic woman

Foto: Eric Sjöwall Carldehn

För några veckor sedan var jag och hälsade på mamma på jobbet. Min mamma arbetar som biträdande klinikchef för anestesi- och intensivvårdsavdelningen på Karolinska Huddinge. Min kompis och fotograf Eric och jag hade, efter en del tjat, lyckats få en halvtimme av mammas tid för att ta lite sjukhusbilder till nästa nummer av Libertas på temat “The economic woman”.

Uttrycket anspelar på den nationalekonomiska termen “The economic man”; bilden av människan som egennyttig, rationell och nyttomaximerande, mansidealet all fri marknadslogik bygger på. När jag föreställer mig en “economic woman” är det inte utan att mina tankar instinktivt går till just min mor. Att slå sig fram och göra karriär på männens premisser. Vässa armbågarna och sikta mot stjärnorna.

Och där någonstans hamnar jag i ett gissel. Jag beundrar min mamma, jag är stolt över henne och att hon tagit sig fram, att hon gör det hon vill och är bra på. Rent intellektuellt vill jag inte annat än hurra henne och andra kvinnor som nått “toppen”.

Men jag då? Varför valde hon bort mig? När jag ser tillbaka och försöker frammana minnesbilder av min mamma, är de första som kommer upp i mitt huvud att hon sitter i sin fåtölj, dricker kaffe och vill vara ifred. Hon brukade säga “Elli, jag kommer när jag druckit upp mitt kaffe” och jag vankade av och an och tittade regelbundet ner i kaffekoppen. Där fanns alltid kaffe kvar. Till slut gav jag upp, gick till mitt rum och undrade besviket hur någon kunde dricka kaffe så urbota långsamt.

Självklart behövde hon koppla av. Hon arbetade 60-timmars-veckor i vården, på akutmottagningen. Ofta nattetid. I tvättstugan hängde hennes vita stödstrumpor på tork. Jag förstår varför hon inte orkade leka med en överexalterad 5-åring som längtat efter mamma hela veckan. Hur mycket hon än önskade det.

Mamma berättar ibland att jag älskade att rita när jag var liten. Att jag kunde sitta försjunken i timmar med mitt ritblock. I mitt stilla sinne ifrågasätter jag; “var det inte du som gav mig penna och papper när jag egentligen ville leka? Var inte det för att det var den enda stillsamma aktiviteten jag kunde ägna mig åt?”.

Om jag ska vara en intellektuellt hederlig feminist borde min far hamna i skottgluggen. Varför är jag inte arg på pappa som lämnade oss när jag var nyfödd? Varför är jag inte arg på min styvfar, som alltid hävdat att jag “inte var hans ansvar”? Jag inser att jag aldrig förväntat mig någonting av dem. Kanske för att samhället runtomkring mig inte gjorde det. Kanske för att de, till skillnad från mamma, aldrig ens försökte axla en föräldraroll. Frustrationen över att jag reproducerar patriarkatet genom att anklaga min mor för bristande närvaro under min barndom är fullständig. Samtidigt är hon nog den enda som skulle lyssna.

Mammas envetenhet och slit har gett “avkastning”. Hon har, säkert till högerpartiernas förtjusning, kunnat skaffa barn och ändå göra en linjär karriär tack vare att hon haft råd att köpa avlastning i hemmet. Hon är ett typexempel på en person som gynnas (ekonomiskt) av RUT-avdraget.

Är hon mer tillfreds idag som chef, sida vid sida med en bunt män som är gifta med deltidsarbetande sjuksköterskor? Är det värt det? Det jag ser är djupare veck i hennes panna, det jag hör är en kortare ton i telefon, det jag känner är oro över att hon tar ut sig för mycket och ilska mot vårdpolitiker som tvingar henne att utföra nedskärningar mot bättre vetande.Politiken däremot, skulle inte tveka en sekund inför att använda henne som det goda exemplet på Den Starka Karriärkvinnan.

Inget kunde vara mer hycklande. En feminism som kräver att kvinnor beter sig som män är inte feminism. Reformer som ersätter en kvinnas arbete med en annan kvinnas arbete är inga jämställdhetsreformer. En karriär som inte tillåter tid för familj och hushåll är inte en karriär formad för verkligheten. Det är en politik formad för män som aldrig behövt ta ansvar för någon annan än sig själva och sina plånböcker.

Min mamma, den person jag älskar mest i hela världen, förtjänar inte dåligt samvete för ett val hon aldrig borde varit skyldig att göra. Jag vägrar ställa henne till svars. Jag gör mitt bästa för att rikta mina känslor dit de hör hemma. Mot alla ekonomiska män och deras skeva definition av min mammas frigörelse.

Elinor Odeberg
Libertas redaktör

Share

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *