Den Bruna Fanan vajar på flaggstänger och stadshus, ljudet av marscherande steg ekar genom gator och torg. Tassandet av nakna fötter smyger och gömmer sig bland skräp och bråte i gränderna. 

På andra sidan bron bor de välbärgade, de förmögna, de rättrogna och de lojala i sina villor. De blonda, blåögda barnen lekar på skolgårdarna och kollar på den ljusblå himlen med små vita moln. De lär sig om enväldiga nationen, den sanna kulturen och om lojaliteten och skyldigheterna inför Staten och folkrenligheten.

På rasterna leker de ’Storebror bestämmer’, där den starkaste och blondaste bestämmer över de andra och pekar ut vem som ska få leka syndabock.

De skrattar medan den annorlunda pojken springer för sitt liv med andan i halsen. Barnen skrattar, de har ju roligt så vad kan problemet vara?

På fabrikerna jobbar de tusende som en gång byggde landet, de som drog det fram genom nöd och strid. Nu har kampglöden slocknat, fackrörelserna tystnats för alltid. De tjänar ju landet så varför ska de själva behöva må bra och överleva? Folket och nationen överlever ju, så länge vi fortsätter att göra vapen.

Hör du?! En klagan! Vem vågar klaga om sitt arbete? Vem går emot nationens intresse? Vem är landsförrädaren som ifrågasätter Statens uppgift åt dig! Men vänta, det är ett barn vars krycka knäckts i ett av maskinhjulen. Ska man verkligen straffa honom? Bort med känslor! Bort med sympatin! Ungen ska lära sig veta hut! 

Arbetarna jobbar, äter, sover och jobbar igen. Så går deras vecka, alla dagar och år, tills befrielsen kommer och de får dö.

Längs med fabriksväggarna hänger planscher som visar Statens styrka, fackens ondska och de blondas högsta status i samhället.Den bruna

”Sympati är Paranoia, Paranoia är ansvar” står det i varje tidning, de som husfruarna läser mellan måltiderna och städningen. 

Vad är det här för land? Vad är det för folk? Vad är det för ljud i fjärran? Vet vi? Förstår vi? Ser vi? Var är vi? När är vi? Minns någon? Hur den svenska fanan först fläckades röd av arbetarrörelsens blod, sedan brun av det torkade blodet. Varför gjorde ingen något? Varför sa ingen något? Varför minns ingen något? När kom skräcken, hatet, glömskan? När kom mörkret och när kom tystnaden.

Av Erik Solfors