Den borgerliga rädslan inför kollektivet

 

Massan, den folkliga organiseringen, ja kollektivet har länge varit en högerns skräck. Den otämjda massan hotar ordning, är potentiellt våldsam och står i bjärt kontrast till den nyktra borgerlighetens självdisciplin.

 

I den liberala sagans värld bär den enskilde individen hjälterollen – den stålbeklädde riddaren som ska dräpa drakar. Där finns inget intresse för sammanhang, inget intresse för de som lärt riddaren att slåss, för de som smitt hans rustning, för de som avlat hans häst. Historieskrivningen är full av enskilda storheter, förment initiativrika och modiga män som träder fram som tydliga reliefer på det breda folklagrets bekostnad. Man har konsekvent författat de växlande herremakternas berättelse, hellre än den konstanta folkmassans. ”Den nazistiska ledarteorin innebar bara, att den gängse historieuppfattningen togs på allvar” som konstvetaren Rudolf Broby-Johansen skriver.

 

Oron för pöbeln präglade också den unga liberalismen. Även om John Stuart Mill ansåg att allmän rösträtt var eftersträvansvärt, betraktade han arbetarklassen som ett hinder på vägen. Obildade arbetare skulle innebära ett hot mot samhället – de måste förtjäna sin rösträtt medelst bildning. Dessutom befarade Mill att arbetarklassen, som utgjorde majoriteten av de röstberättigade, enbart skulle rösta i enlighet med sina klassintressen. Gud förbjude! Mill förvägrade vidare rösträtt för de som uppbar fattigunderstöd, och hävdade att ”despotism är ett berättigat styrelsesätt när man har att göra med barbarer”. Mills sträva paternalism är illustrativt vad gäller en borgerlig rädsla inför det kollektiva hotet underifrån.

 

Søren Kierkegaard hade en mer dynamisk bild av den kollektiva rörelsen. Han såg hur människan blev en annan under inflytande av andra, hur människan förråades när hon blev till en komponent i en massa:

 

[Också] godmodiga och hedervärda människor förvandlas till helt andra varelser så snart som de blir ’mängden’. Man måste se den på nära håll, den hjärtats hårdhet varmed annars vänliga människor handlar i egenskap av publikum, eftersom deras deltagande eller icke-deltagande förefaller dem som en obetydlighet – en obetydlighet som med de mångas bidrag förvandlas till en ohygglighet.

 

Denna skräck inför massans förvildande inflytande, gruppens råhet, kan också skönjas i exempelvis Geroge A. Romeros ”Dawn of the Dead” från 1978. I denna kultfilm förmedlas bilden av den råa plebejen i form av zombies, köttätande levande döda, som stormar en stark symbol för den moderna kapitalismens ideologi – köpcentret. Borgerlighetens tempel är under attack. 2017 känns denna metafor särskilt relevant; Mall of Scandinavia är väl i sanning vårt nya Bastiljen.

 

Nationen som kollektiv är viktigt för konservatismen, men det är ett kollektiv vars potentiella politiska radikalism kastrerats medelst lojalitet till flaggan och fosterlandet. Avvikare har sorterats bort och en repressiv statsmakt med tydliga hierarkier borgar för ordning och reda.

 

Genom kollektivets synkroniserade och idoga arbete för att bryta förtryckets is har folkflertalet lyckats förbättra sina levnadsvillkor och ökat sitt inflytande över samhället liksom individens egna, enskilda liv. Det är gemensam kamp som befriar även den enskilda. Borgerlighetens rädsla inför kollektivet bekräftar makten som finns i en gemenskap.

 

 

Ludvig Fahlvik

Libertas redaktör

FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *