Loris Malaguzzi sa att “ett barn föds med hundra språk men berövas nittionio”. Barnet lär sig att det finns ett särskilt sätt att bete sig, ett särskilt sätt att betrakta världen på, ett särskilt sätt att uttrycka sig. Människan stympas intellektuellt och emotionellt. Vi lär oss nödvändighetens tvång. En telefon ska ringas med, en gaffel ska ätas med, en stol ska sittas i. Detta är att vallas in i civilisationens fålla. Inom rimlighetens gränser ska man hålla sig. Dessa gränser är taggtrådsförsedda, minerade.
För några veckor sedan hamnade Rättviseförmedlingens grundare Lina Thomsgård i mången skottglugg då hon i en intervju problematiserade Stockholms demografiska segregation. På ett uppenbart lekfullt sätt sa den i Hornstull bosatta Thomsgård att hon gladeligen skulle stödja en lag som “tvingade mig att bosätta mig i exempelvis Barkarby för att jämna ut klyftorna”. Detta uttalande föranledde borgerliga debattörers jämförelser mellan Thomsgård och diverse diktatorer. Att vrida och vända på saker och ting, att spekulera om lösningar på stora systematiska problem, att vara lite radikal – det tas inte väl emot.
Högern, vare sig det gäller liberalismen, konservatismen eller fascismen, utmanar inte rådande strukturer. De får snarare bekräftelse för sina idéer, sitt tankesätt och sina uppfattningar överallt. Var de än i världen vänder möts de av element som ger dem en dunk i ryggen. Det är lätt att vara liberal i ett samhälle där allt har väjningsplikt för den fria marknaden och där individens eget ansvar ständigt poängteras. Det är lätt att vara konservativ i en extremt hierarkisk och auktoritetsbejakande social struktur. Och det är lätt att vara fascist i ett misogynt, homofobiskt och rasistiskt samhälle. Att Sverigedemokraterna skulle vara motarbetade och förpassade till periferin är en sanning med en modifikation. Parallellt med att de månar om sin martyrstatus är de ju noga med att framhärda hur de “säger vad alla egentligen tänker”. Det är naturligtvis motsägelsefullt, och det senare stämmer bättre än det förra. Sverigedemokraterna är opportunister, precis som all intolerans, och låter sig gynnas av lika banala som ingrodda kulturella bilder, fiktioner och strukturer. Det är inga nya, innovativa tankar de förmedlar. Fascismens bilder är stereotypa, konservativa, inhamrade trivialiteter som har förvaltats av den västerländska kulturen under en mycket lång tid utan verklig kritisk reflexion. Sverigedemokraterna är ett vulgärt parti. De artikulerar det allra lägsta hos samhället och mänskligheten. Sverigedemokraterna är politisk pornografi.
När bilar brann i Husby försommaren 2013 fördömdes ytterstadens ungdomar av mången borgerlig skribent och tyckare. De ville inte förstå den frustration som krossade rutor eller kastade sten mot polis. “Det är ju sitt eget område de förstör” sa liberalerna. Högerns självgodhet var exceptionell under dessa veckor. Kravallerna påstods skrämma bort utländska investerare. Som vanligt var kapitalet det största offret. Jag tänker på Ernst Wigforss. När de finska socialdemokraterna, som Wigforss ironiskt kallar “banditerna”, radikaliserades under bolsjevismens inflytande skrev han: “[J]ag läser våra borgerliga tidningars raseriutbrott mot banditerna. Det är det hesa skränet från klassinstinkterna, från den rasande och skrämde slavägaren, som i en blixt får se vilket ohyggligt hat han har skapat. Jag tycker den enda stora lärdom alla demokrater kunde dra av de ryska och finska exemplen, är det vanvettiga i en politik, som skärper klasskampens oundvikliga hårdheter.” När liberaler fördömer revolterande ytterstadsungdomar fördömer de sitt eget samhällsprojekt. De är Frankenstein som fördömer sitt monster.
Aldrig är väl människan så instrumentell som när liberalismen ska tolka henne. Den fria individen. Egennyttan. Den osynliga handen, vars utgångspunkt är den rationella människan. Människan som gjuten i ett helt stycke. Balanserad. Likt grekiska marmorstatyer. I själva verket är människan en skulptur av Rodin. Ruffig, motsägelsefull, fragmentarisk. Balans kan bara uppnås i människan medelst medicinering. Hon är absolut inte självreglerande, vilket liberalismen antyder. Att så länge var och en sköter sig och sitt eget, tar ansvar, så kommer allt att falla väl ut. Det är en mekanisering av den psykologiska och sociala människan som hämtar sin logik från naturvetenskapen. Det är en själlös tolkning av mänskliga värden.
Liberalismen som gärna betraktar sig själv som apostel för det fria ordet blir lätt totalitär i sin självgodhet. Kanske säger det något om den liberala ideologins bräcklighet ändå, att Thomsgårds skämtsamma kommentar om tvångsförflyttning mötte en sådan kompakt Berlinmur av fördömanden. Hur fritt får man egentligen uttrycka sig i det här samhället? Nazister tillåts marschera på gatorna och en fascist blir vice talman i Riksdagen. Den liberala demokratin levererar. Men nåde den På Spåret-deltagare som skojar om tvång.
Den antiintellektualism från höger som jag försökt att skissa fram handlar inte enbart om Alliansens tidigare konkreta krigföring mot gymnasieskolans estetiska ämnen eller En bok för alla. Det handlar om en generell, folkligt förankrad idé om den enda vägens politik; om att märka vissa tankar som otänkbara. Det som Malaguzzi beskriver är samhällets fängelse, där särskilda sanningar tillåts härska. Vi lever i en sorts lågintensiv McCarthy-era dominerad av informella doktriner. Problematiserar man dessa doktriner är man antingen galen, naiv eller dum i huvudet. Att leka med tankar är tillåtet om man är entreprenör och lyckas vara kreativ på något för marknaden gynnsamt sätt, men att ha idéer som inte är budgeterade landar sällan i god jord. Socialismens utmaning är att ändra vår samtids ideologiska kurs. Det är naturligtvis ett under att man överhuvudtaget står på benen i det här samhället, men så länge man nu gör det är man förstås skyldig att arbeta för en expansion av rimlighetens gränser.
Ludvig Fahlvik
Libertas
