Under natten den femtonde till sextonde juli inleddes ett kuppförsök av den turkiska militären för att störta den konservativa presidenten Recep Erdoğan. Omständigheterna, motiven, identiteterna på kuppmakarna och antal döda är fortfarande ännu oklart, men försöket hade varit förlorat redan innan den ens började. Med hjälp av folkligt stöd och några hårdnackade poliser i huvudstaden lyckades man slå tillbaka försöket. AKP, det konservativa partiet, sitter fortfarande i regeringsställning.

Många väljer att dra en lättnadens suck över att inte en coup d’etat á la Pinochet lyckades i Turkiet den natten. Tanken på en potentiell spricka i barriären mellan det krigshärjade Syrien och Europa, samt att
en av de mer utvecklade staterna i Mellanöstern skulle hamna i händerna på en militärjunta, är skrämmande för de allra flesta. Däremot bör händelsen inte tas för lättsamt, eller betraktas som en
seger.

Att militärkuppen påbörjades är oroande av flera anledningar.
Kuppens mål, president Erdoğans styre, har inte varit stabilt eller demokratiskt i många aspekter. Under Erdoğan har det utförts många diktatoriska inskränkningar i från början demokratiska
institutioner. Bland
annat har han knutit ett hårdare grepp om yttrandefrihet och frihet för valkampanjande.
Bland annat har han låst in kritiska journalister, minskat mindre partiers möjligheter att få bli hörda och för bara några månader sedan portade han det lilla socialistiska partiet HDP från parlamentet. Ovanpå detta är AKP och Erdoğan kända för omfattande korruption;
Erdoğans nybyggda palats med 1000 rum blir kronan på detta verk.

 
Ideologin bakom detta partis reformer har många kallat för islamism ”light-version”. Erdoğan har bland
annat infört alkoholfria zoner och försökt illegalisera äktenskapsbrott. Många kritiker menar
att denna regering börjar ta allt fler steg mot att inskränka kvinnors rättigheter och att införliva fundamentalistiska lagar. Samtidigt har Erdoğans regeringstid varit synonymt med ökad fientlighet mellan minoriteter i landet, vars relationer redan var ansträngda. År 2013, till
exempel, återupptogs det blodiga kriget med den kurdiska och separatistiska gerillan PKK.

 
En god vän till mig liknade militärkuppen i Turkiet med branden i den tyska riksdagen år 1933: en händelse som kom till att stärka fascistiska och auktoritära krafters drivfjäder att avveckla
demokratin i Tyskland. Erdoğan sitter kvar på sin höga stol i sitt palats och hans fiender har
slåtts ner.

Tidningen The Mirror rapporterar att 2800 soldater har tillfångatagits och dödstalen bland dessa
stiger. Tidningen The Independent rapporterar om att kuppen redan fått regeringen att överväga återinförandet av dödstraffet. Att Erdoğan själv skulle ha anlagt denna kupp är ovisst, men konsekvenserna kommer vara att den
auktoritära och reaktionära vågen i landet kommer att förstärkas. Där finns stor risk för att denna händelse kommer vara underlag för Erdoğan att stärka sin position ännu mer och göra fler inskränkningar för att behålla sin makt; detta blir hans rättfärdigande att bli en diktator.

 
Faran för en militärjunta i Turkiet är bortblåst, men bara för det kan vi inte stanna och pusta ut. Om Turkiet år 2016 är som Tyskland 1933, har vi många år framför oss av hård kamp för att återställa arbetet för demokrati och progressivism.

Sebastian Nilsson Qvist

Libertas redaktion