Linus Gisborn, LSSK, vill diskutera demokratins innehåll och Sverigedemokratiskt utrymme – hur mår vår demokrati egentligen och varför får de hållas?
Motsägelsefull är den politik som vill vara en del av framtiden genom att återgå till det förflutna. Politik som idealiserar svenska folket men samtidigt bär på ett utpräglat förakt mot majoritetssamhället och som genom att påstå att den kan skapa ordning egentligen kommer att bidra med kaos.
Karaktäristiken är typisk för Sverigedemokraterna, vars politik är fullproppad av paradoxer och dubbla, tillsynes oförenliga, budskap. SD vill exempelvis, enligt sitt principprogram, se framtiden an genom att ”återskapa ett folkhem”. Imperfektvurmen kan spåras inom rättspolitiken där de vill att fängelsestraffen ska omfatta 13-åringar, en syn på straff som fasats undan i Sverige sedan justitieministern på 1930-talet, Karl Schlyter, föreslog att unga borde utbildas och uppfostras, snarare än fängslas. SD vill också begränsa aborträtten, vilket rullar svensk jämställdhetspolitik närmare 1970-talet.
Den viktigaste, och märkligaste, paradoxen inom SD är partiets vurm för att som sagt idealisera det svenska folket men samtidigt förakta majoritetssamhället. Det är därigenom som SD skaffat sig en numera alltmer utbredd demokratisk legitimitet, bland egna väljare, men också bland vissa debattörer och meningsmotståndare.
De flesta av oss som inte accepterar SD:s verklighetsbeskrivning avfärdas av deras sympatisörer med att vi är oförmögna att se hur det är ställt med Sverige. Vi har påverkats för starkt av vad som är normen, eller av vad som är så kallat ”politiskt korrekt”. Vi tystar därför sanningen och SD blir i detta sammanhang offer för ett odemokratiskt, oförstående majoritetssamhälle. Mycket lägligt innebär det att SD:s problemformuleringar alltid stämmer och att alla andra alltid har fel. Taktiken är raffinerad och fråntar 90 % av den svenska väljarbasen, inklusive media, rätten att döma ut partiets politik. Ironiskt nog är det samma majoritetssamhälle som SD fnyser åt, de SD kallar för ”svenskar”, som partiet vill ”återskapa folkhemmet” åt.
Konsekvensen av SD:s kritik mot ett i blindo famlande, odemokratiskt majoritetssamhälle är att delar av både vänstern och högern börjat tro att kritik av SD:s politik är detsamma som att ifrågasätta demokratin eller yttrandefriheten. Med en skakig demokratisk utveckling i Ukraina och övriga Europa finns en påtaglig nervositet över att framföra kritik som kan stämplas som odemokratisk.I kölvattnet av detta har den politiska debatten om SD stundom avpolitiserats. En tyngdpunksförskjutning har ägt rum, som innebär mindre fokus på partiets politiska innehåll.
SD-debatter har alltmer kommit att handla om partiets rättigheter inom ramen för demokratin. Mindre fokus på sakpolitik stärker SD:s demokratiska profil. Samtidigt har vad som menas med demokrati förenklats. Demokratin har blivit en formfråga: sådant som rör procedurer, rätten att organisera sig, rätten att ställa upp i val. Ständigt poängteras att SD faktiskt blivit demokratiskt valda. Därför är de demokratiska. Detta faller SD i smaken, eftersom denna definition inte ställer några krav på partiets politik, utan bara på hur partiet, rent proceduriellt, ska fungera innanför ramarna för demokratin.
Förhoppningsvis leder diskussionerna till att demokratin vitaliseras. Men förskjutningen bidrar också till att kritik med udden riktad mot SD:s politik tonas ner. DN kunde i sommar avslöja att SD-toppnamnet i Helsingborg, Michael Rosenberg, mörkat sitt brottsliga förflutna. Han hade begått grov stöld och fick vara kvar på vallistan, trots att SD:s policy är att alla ska vara ostraffade. Detta är en nyhet om hur förespeglad praxis fungerat i verkligheten. Alltså, om hur SD förhållit sig till egna procedurer beträffande vallistor. Nyheten blåstes upp som ett viktigt avslöjande, men är nyhetsmässigt ganska banal, och därtill politiskt grumlig.
Ett liknande resonemang, med ensidig betoning på demokratiska procedurer, framförde Maria Abrahamsson (M) i Tankesmedjan (3/7) när hon menade att Nazityskland var mer demokratiskt än Kuba. Eftersom Hitler blev demokratiskt vald. Huruvida det stämmer är en annan artikels uppgift att bena ut, men vad Abrahamsson tydliggör är en skrämmande förenklad syn på vad demokrati är för något. I klartext: uttalandet fråntar demokratin allt som kan liknas vid behovet av ett politiskt acceptabelt innehåll.
Förvisso behöver ett välfungerande demokratiskt samhälle också viktiga demokratiska procedurer. Dessa finns formulerade i regeringsformen och rör allt från folkmakt, lika rösträtt, fri åsiktsbildning, till parlamentarism och vikten av lagbundenhet. Men dessa procedurer är inte demokratins mål. De är ramar för utövning av den offentliga makten, instrument med vilkas hjälp demokratin kan förverkligas. Men om de ensamt utgör demokratin kan vi bunta ihop Reinfeldts maktövertagande med Hitlers, eftersom båda valdes. Men det gör vi inte. För att det vore en absurd förolämpning, inte bara mot Reinfeldt, utan mot hela det demokratiska systemet.
Också riksdagen värjer sig emot ett alltför ensidigt fokus på demokratins procedurer då den i Sveriges grundlagar och riksdagsordningen från 2011 betonar att: ”författningen får inte bara vara en formlära. Den får inte inskränka sig till att enbart ange vilka som fattar de politiska besluten. Den måste också i väsentliga avseenden gälla beslutens innehåll”.
Dessa krav på innehåll återfinns även de i regeringsformen. Målsättningsparagrafen, säger exempelvis att all offentlig makt ska utövas med respekt för människors lika värde och att diskriminering på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder inte är acceptabelt. Kruxet med denna mycket finstämda målsättningsparagraf är dock att den, vilket Bo Rothstein i flera artiklar av äldre datum påpekat, inte används juridiskt.
Den springande punkten blir likväl att bedöma vilket uppförande som är förenligt med ett demokratiskt innehåll. Rättsverkan eller ej. Att besvara det är inte svårt när det kommer till Sverigedemokraterna. För det är inte förenligt med demokratins krav på mänskliga rättigheter att glorifiera våld mot politiska motståndare genom att sjunga snapsvisor om mordet på Olof Palme. Inte heller att sjunga vit makt-sånger. Det är inte förenligt med demokratin att lämna in en motion om inrättningen av specialfängelser för människor med utländskt ursprung. Det strider kraftfullt mot diskriminering på nationell eller etnisk grund. Och så kanske det mest kända exemplet: det är inte förenligt med demokratin att gå på stan med järnrör i avsikt att misshandla andra människor, eller att uttala sig rasistiskt eller sexistiskt.
Diskussioner om Sverigedemokraterna måste rymma både innehållsaspekter och proceduriella aspekter. Annars förvandlas demokratin till en formfråga, och det demokratiska samhället blir ett ramverk bestående av innehållslösa procedurer där ingen politisk verklighet kan anses orimlig så länge den röstas fram.
Nyligen (17/7) beslutade regeringen att tillsätta den största demokratiutredningen i Sverige på över tio år. Den kommer att betona vikten av att försöka öka människors politiska inflytande och förbättra delaktigheten mellan de parlamentariska valen. Bakgrunden är att svensk demokrati anses må förhållandevis bra. Samtidigt som partierna de senaste 20 åren drabbats av massutvandring – och förlorat närmare 360 000 av sina medlemmar.
Utredningen är mycket välkommen och är en tydlig indikation på att svensk demokrati lider av allvarliga trovärdighetsproblem. Kanske på grund av bristande delaktighet och inflytande mellan valen. Men kanske också för att många upplever att begreppet demokrati ibland ekar oroväckande tomt. Vad som behövs är inte enbart nya former för aktivt deltagande. Vad demokratin behöver är framförallt mer demokrati.
Mer av det där finstämda, helt enkelt.
Linus Gisborn
LSSK
