Där står de, hundra år senare. Socialdemokraternas respektive Moderaternas partiledare, Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra. Överens, trots allt. Foto: Henry Montgomery.
Det fanns för länge sedan ett tydligt ställningstagande i utbildningsfrågan.
Socialdemokraterna hade inte bara byggt Folkhemmet, utan var också med och utvecklade 1842 års folkskola till den moderna grundskolan. Det finns med andra ord i partiet en stolt tradition av progressiv utbildningspolitik, en vilja om att hela tiden driva utvecklingen framåt.
På 2001 års socialdemokratiska kongress var man i princip för att avskaffa betygen och året därpå, 2002, lade dåvarande rikdagsledamoten Gustav Fridolin (mp) en motion om att ersätta betygen med ”alternativa betyg”. Han skrev bland annat: ”På vägen mot avskaffandet av betygen vill vi införa rätten att överklaga betyg.” Man kan säga att skolpolitiken då låg i bättre fas med forskningen än vad som någonsin varit fallet efter det.
Åren gick och Socialdemokraterna – och säkert också Gustav Fridolin – frångick sakta men säkert sina radikala anspråk. 2005 var det visserligen fortfarande nej till nationella prov från Socialdemokraternas håll. Men bara två år senare, 2007, överraskade Socialdemokraterna med krav på betyg från åttonde klass. Fortfarande ansågs det dock illa att “utsätta 7-åringar för betyg eller betygsomdömen”. Sedan gick det ytterligare några år. Socialdemokraterna pratade om betyg från sjätteklass. Och nu sade allt fler ifrån. Det handlade inte bara om betygen, utan om partiets hela utbildningspolitik.
När den borgerliga regeringen lanserade Gy11 där högskolebehörigheten för yrkeseleverna skulle slopas, dröjde Socialdemokraterna med att svara om även de avsåg att avskaffa högskolebehörigheten om de fick bestämma.
2014 var det återigen dags för val. Trots att partiet hade mobiliserat och satsat stort inför det stora supervalåret lyckades man inte öka mer än futtiga 0,4 % gentemot valet fyra år tidigare. Socialdemokraterna hamnade därför i ett prekärt läge. Visserligen fick Löfven bilda regering men det blev i knäet på alliansen. Den nya sammanslutningen tog sig ironiskt nog namnet ”Decemberkompromissen” – vilket även var beteckningen för den kompromiss mellan LO och SAF som trädde ikraft i december 1906.
För betygsfrågan innebär nu decemberkompromissen inte bara betyg från åttonde eller sjätte klass, utan rentav från fjärde klass. Motiveringen lyder att det tåls att testas. Utbildningsministern heter Gustav Fridolin och är samma Fridolin som bara för några år sedan ville avskaffa betygen. Ung och omogen, kanske hans försvar lyder. Lite i slitet i dessa dagar, kan tyckas. Han kan åtminstone inte skylla på forskningen eller på att någon annan yttre omständighet har ändrat sig. Forskningen har till exempel alltid varit entydig vad gäller betygens olämplighet. Det är i Fridolins huvud som den stora förskjutningen har ägt rum, från betygsmotståndare till betyg i fjärde klass-förespråkare.
Men vad ska Socialdemokraterna skylla på? Okej, betyg är till exempel inte ett lika hårt slag mot Sveriges skolelever som Gy11, och visst har politik alltid handlat om kompromisser. Men det är ändå lustigt vad den berömda kompromissviljan kan göra med ett i grunden tydligt ställningstagande. Det gäller på samtliga politikområden. Det räcker med en kompromiss med ett tillräckligt bra bud för att det en gång tydliga ställningstagandet ska falla ihop som ett korthus. Upp ur marken reser sig då en ny, vämjelig gestalt som inte gör någon lycklig.
Förhoppningsvis leder 2014 års upplaga av decemberkompromiss till något mer progressivt än vad som var fallet 1906, då mellan LO och SAF (numera Svenskt Näringsliv). Det står i de socialdemokratiska historieböckerna att kompromissen var en bra sak, det är också vad vi får lära oss i skolbänken och på SSU-kurserna. Men i själva verket var det en total seger för SAF.
Låt mig exemplifiera. I och med decemberkompromissen 1906 fastslogs i lag “arbetsgivarnas rätt att fritt antaga och avskeda arbetare, att leda och fördela arbetet och att begagna arbetare från vilken förening som helst eller arbetare stående utanför förening.” En annan segerkrönt framgång i samma kompromiss var att LO för första gången, men inte sista, kunde köra över de lokala fackens självbestämmande. Konkret innebar det att sex lokala fackföreningar var tvungna att avbryta sina pågående konflikter och skriva på avtalet.
Kort sagt ett historiskt svek mot arbetarklassen. Men – låt oss nu se tiden an och vara kritiska när det behövs. Historien bär vi däremot med oss som en del av vårt arv.
Johan Frick
Libertas
