De sjunkande förväntningarnas förnöjsamhet

Tiderna förändras, och politikens förutsättningar med dem, skriver Ardalan Ghareh Chaie. Välfärdsstaten behöver stöpas om i grunden och vi hittar källan till socialdemokratins långsiktiga nedgång i detta faktum.

 

Socialdemokratin ser ut att gå mot valnederlag och ett extremt osäkert parlamentariskt läge. Oron över denna trend är något som lamslagit europeiska socialdemokrater. Varje år är det tal om eftervalsanalys och reflektion, men 16 år och 4 mandatcykler senare måste även den störste optimisten krasst konstatera att man kör på samma spår. Fortsätter trenden i denna takt kommer partiet vara nere på 10-15 procent år 2022.

 

Hur pass djupt liggande detta problem är, är svårt att säga. Men vissa iakttagelser kan göras.
Partiorganisationen har inte förmått att starta en konstruktiv cykel med lärande i centrum. En positiv spiral där man undersöker vad som har gått bra, vad som gått mindre bra, och vilka lärdomar som kan dras av utvecklingen.

 

En mentalitetsförändring måste till. Ett nytt postulat måste formuleras för att den socialdemokratiska ideologins relevans i dagens politik inte ska gå förlorad. Mycket har gjorts för vanliga löntagare under denna mandatcykel. Men detta har inte fått genomslag i opinionen. Partiet måste fråga sig varför.

 

Det är god tid att partiet och landsorganisationen erkänner att tjänstemannakårens andel av den totala arbetskraften har ökat. Har organisationerna hängt med här? Har tjänstemännen organiserats tillräckligt väl? Varför tar man inte fighten med tjänstemannafack som inte är socialdemokratiska?

 

Kvantitativa men marginella förbättringar av en nedmonterad välfärd räcker inte för att vinna folkets förtroende. Välfärden kan jämföras med vatten i en hink. Om vi tänker oss att hinken är de svenska välfärdssystemen och vattnet är de fördelar vanliga löntagare åtnjuter (löntagarna dricker vattnet ur hinken), blir debattens skiljelinjer och strategier synligare.

 

Borgarna menar att man inte ska hälla vatten i en läckande hink. Läckan i hinken symboliserar en ineffektiv välfärd. Vi får alltså trovärdighetsproblem om hinken läcker för mycket. Förvisso är det dock sant att alla nyttigheter har avtagande marginalnytta. Detta innebär att för de som har det väl ställt kommer ytterligare pengar och förmåner inte att göra så stor nytta. Det drabbar alltså inte välbärgade så hårt att hinken läcker.

 

På grund av samma avtagande marginalnytta kommer det generellt inte heller att vara ett problem för de mindre bemedlade medborgarna då nyttan av vattnet är högre för dessa än de välbärgade. Välfärden kommer även för denna grupp medborgare att fortsätta ge utdelning och rättvisa. Detta är både socialdemokratins livlina och förbannelse.

 

Den utformning av välfärdsstaten som byggts ut problematiseras dock för sällan. Den symboliska hinken läcker nästan alltid lite, vilket får anses normalt. Problemen börjar när hinken läcker för mycket. Och vem kan i all ärlighet påstå att utvecklingen har varit nådig. Att hinken läcker och åtgärdas för sent är alla socialistpartiers stora förbannelse.

 

Välfärdsstatens brister exponerades abrupt bland annat av det stora inflödet av migranter. Högern saboterade dessutom alla välfärdssystem under åtta långa år för att sedan kunna basunera ut att hinken minsann läcker. Strama åt, släpp inte in någon och skär ner, blev högerns nya ledord. Någon diskussion om försummelsen av välfärdsstaten blev det inte mycket av. En gyllene möjlighet att stärka välfärdens funktionssätt gick tyvärr förlorad. Att vara kapitalismens negation räcker således inte. Det har aldrig räckt och kommer aldrig att räcka till.

 

I det skedet framstår en valrörelse som enbart pratat om kvantitativa förstärkningar som synnerligt naiv. Förmodligen gjorde någon partistrateg ett antagande om att folk inte bryr sig om hur, utan enbart vad. Men vad gör vi när de goda resultaten uteblir? När folk inte känner tillräckligt mycket att livet förändras till det bättre? När ambitionsnivåerna successivt sänks till allt lägre platåer?

 

Tage Erlander myntade förvisso uttrycket de stigande förväntningarnas missnöje. Idag råder dock de sjunkande förväntningarnas förnöjsamhet i partiorganisationen. Först var allt annat än 50 procentenheter ett misslyckat val. Under Göran Perssons tid talades det om 40 procent. Idag ses 30 procentenheter som en brakande succé. Frågan är vart den historiskt starka vinnarmentaliteten tog vägen? När så många medborgare, nya svenskar och de som bott här hela livet, vill räkna med oss och behöver den politik vi företräder, framstår inställningen som oetisk och omoralisk.

 

Att erkänna att visa politiska verktyg och grepp har tappat i effektivitet borde i sammanhanget vara något självklart. Välfärdsstaten lever och allt levande växer upp, mognar och går oundvikligen mot sin död. En politik som inte klarar av att kombinera social rättvisa med effektivitet kommer aldrig att vara hållbar. Det fungerar inte att backa från åtaganden med effektivitetsargument, och det går lika lite att genomföra samhällsförändringar utan ett effektivt utförande. Socialdemokratisk ideologi har aldrig varit lika relevant som i dagens samhälle.

 

Vill inte socialdemokraterna förlora sin relevans behöver man omvärdera risklandskapet i samhället och uppdatera de politiska åtgärderna. Det behövs en sammanhängande berättelse om vart samhället är på väg och varför de tidlösa principer som bär upp ideologin har svaren.

 

Ett axplock av exempel kan belysa problemet. Det går självklart att ha olika åsikter om vad som behöver göras, men kan någon förneka att risklandskapet för medborgarna har förändrats?

 

Erkänner vi för oss själva att allmännyttiga kommunala bostadsbolag inte är lika effektiva idag? Att ett miljonprogram är en omöjlighet med nuvarande lagstiftning? Har partiet tagit till sig insikten om att hyresregleringen  med största sannolikhet slås ut inom 20 år i praktiken? Den förnöjsamma attityden är en klen tröst när politiken inte har lyckats säkerställa samma nivåer av bostadsbyggande som under miljonprogrammen. Inte ett enda år bostadsproduktionen matchat behoven. Långt därifrån.

 

Erkänner partiet behovet av en trappstegsformad arbetsmarknad? Har man tagit fram ett trovärdigt program för att sänka trösklarna på arbetsmarknaden? Har man undersökt hur en aktiv arbetsmarknadspolitik kan lösa finansieringsproblem och arbetskraftsförsörjningen inom offentlig sektor? Kan en sådan politik hjälpa våra svagaste på arbetsmarknaden?

 

Hantverkare, städerskor, rörmokare, frilansande musiker och journalister samt en drös andra yrkesgrupper har av samhällsutvecklingen tvingats in i företagande med medföljande problem. Traditionella arbetare som arbetar för inget mer än en levnadslön tvingas starta enskilda firmor. Dessa, i praktiken arbetare, behandlas som företagare juridiskt och går miste om den trygghet landets löntagare ofta har. Som salt i såren utsätts de för marknadsrisker och marknadsfluktuationer. Har någon socialdemokrat pratat med  dom om hur deras situation kan förbättras? Hur effektivt har socialdemokratin skyddat dessa arbetare?

 

Analyseras inte det moderna risklandskapet av oss i tid så kommer onekligen någon annan att göra det. Den borgerliga oppositionen kommer automatiskt att få genomslag. Marknadshyror, lägre löner och en fackföreningsrörelse på tillbakagång kommer som ett brev på posten. Det sista Sverige behöver är fikonspråk och myter om att småföretagande och sänkta skatter kan lösa alla samhällsproblem.

 

Lyckas man kombinera den sociala rättvisan med effektivitet kommer socialdemokratin att återhämta sig. Om man dessutom lägger till långsiktiga visioner om ett radikalt annorlunda samhälle vinner man förmodligen även folks hjärtan.

 

Dikotomin mellan mer marknad som alternativ till ineffektiva kollektiva lösningar är till stora delar en myt. Men den självförverkligas tyvärr av en arbetarrörelse som inte vågar förnya sig. Om vi kan förnya de konkreta lösningarna med en fast kompass kommer borgerligheten återigen att bli en marginell kraft i svensk politik.

 

Låt detta postulat om effektivitet och rättvisa genomsyra arbetarrörelsen. Låt oss strukturerat och reflekterande gå igenom våra misslyckanden och motgångar, så att vi kan komma ut starkare på andra sidan. Rörelsen hotas idag av både brist på ideologi och för mycket nostalgi. En tandvårdsreform kommer aldrig räcka för fortsatt mandat eller maktskifte. Det luktar walk-over av arbetarrörelsen på lång väg. Svenska folket har känt lukten av resignation och detta syns i valsiffrorna. Allt prat om annat är rent önsketänkande eller missriktad partilojalitet.

 

Ardalan Ghareh Chaie

FacebookShare

One thought on “De sjunkande förväntningarnas förnöjsamhet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *