För hundra år sedan var arbetarrörelsen ung. Den här bilden är från Socialdemokraternas förstamajtåg 1917.
I vår liberala hegemoni framställs ofta samhällsutvecklingen som resultat av enskilda individers flit och prestationer. Kollektivets konstanta arbete för civilisation och samhälle faller i den ideologiska skuggan av stora män. Strukturella förklaringsmodeller stryker på foten till förmån för ledande personligheters gärningar och karaktärsdrag. Fascismens ledarkult innebar bara en logisk följd av vår liberala modernitets historieuppfattning. Führern och il Duce iscensatte sig själva helt i enlighet med samhällets individualistiskt orienterade disposition. Historiskt har den härskande klassen naturligtvis haft ett stort intresse av att sätta sin egen betydelse i relief för att bagatellisera undersåtarnas insatser. Den enskilde kan stjäla äran av vad kollektivet uträttar.
När arbetarklassen organiserade sig i arbetarrörelser var det i syfte att erkännas rättigheter som kollektiv. Det strukturella, legitimerade föraktet gentemot arbete och dess utövare, arbetarklassen, hade berövat folket dess röst. Nyckeln till att återerövra denna röst låg i organisation. Organisation är, för att parafrasera György Lukács, den oerhört betydelsefulla länken mellan ideologi och genomförande. Idéernas och politikens blodomlopp. Ofta framträder organisation som viktigare än ideologi. Vem som helst kan drömma om ett klasslöst samhälle, men det krävs en kraftfull och smidig apparat för att förverkliga visionen.
Den bästa organisationen genomsyras av interndemokrati, i begreppets bredaste bemärkelse. Kärnan är representation. Jämställdhet, jämlikhet, proportion. Alla de saker som vi i dag tar för givet i den liberala demokratin, som allmän rösträtt, fackföreningar, yttrande- och tryckfrihet och fri utbildning, har folket tillskansat sig genom kamp och organisation. Folket krävde representation. “Frihet förvärvas genom erövring, inte genom gåvor” konstaterar den kristne marxisten Paulo Freire, och lyckas i och med detta att nåla fast demokratins flyktiga fjäril. Samhället är inte resultat av en nödvändighet. Inte heller av slumpen. Samhället är resultat av olika intressen. Av kamp och av organisation.
Organisation är alltså en ideologins infrastruktur. För ett förbund som vårt S-studenter är det särskilt viktigt att organisation präglas av en respekt för den parlamentariska strukturen – en struktur som har hamrats fram ur förtryckets marmorblock av de lägre klasserna i strävan efter rättvisa. Verkar organisationen med respekt för interndemokrati och representation finns det ingen gräns för vilka konstverk vi kan skapa tillsammans. Medlen för detta kan ofta vara små, men resultaten stora. Att inleda varje möte med en presentationsrunda är ett enkelt exempel på en demokratisk och feministisk strategi för att låta alla närvarande komma till tals och välkomnas till en social gemenskap.
Högerpartiernas populistiska utspel om att politiker borde få mindre att säga till om är ett hot mot vårt samhälles parlamentariska organisation. Sådana drömmar om ett “starkt civilsamhälle” syftar ju explicit till att återkalla den röstberättigade massans makt. Och i en interndemokrati som premierar former liknande en hästkapplöpning, där tonvikt läggs på enskilda individers talförhet, riskerar kollektivets verk och ansträngningar att återigen ideologiskt förintas till förmån för enskilda individer som lärt sig att ta för sig. Tar vi i stället hänsyn till varandra och arbetar för en enad och stabil organisation där alla får plats, utkristalliseras ett mikrokosmos av det samhälle som vi önskar knäsätta. Genom en stark och rättvis intern organisation kan vi så småningom omförhandla den samhällsekonomiska organisationen av produktionen.
Ludvig Fahlvik
Libertas
