Ojämställda relationer är en realitet, hur feministiska de som ingår i relationen än utger sig för att vara. Varför ser det ut så? Och går det att ändra? Det frågar sig Elin Ylvasdotter, förbundsordförande i S-studenter.

Har ni läst boken ”Det kallas kärlek” av Carin Holmberg? Om inte, gör det. Det har kommit att bli en feministisk klassiker, en slags ögonöppnare. En bok att prata om på första dejten för att se om snubben är något att ha eller inte.

Holmberg har studerat heterosexuella barnlösa par som är självuttalat jämställda. Hon vill slå hål på myten om att ojämställdheten dyker upp när barn kommer, att ojämställdheten finns där långt innan. Det handlar om alltifrån mätbara aspekter såsom hemarbete, till mer subtila saker såsom hur man bråkar med varandra.

Resultaten är tragiska. Verkligen. Det jämställda samhället känns avlägset. Och igenkänningsfaktorn är enorm. Och då skrevs boken ändå för typ 15 år sedan. Som om ingenting har förändrats.

Han är norm, hon får anpassa sig. Han kan säga att han bara ”är sån”, och slippa anpassa eller förändra sig. Hennes ”natur” och personlighet är däremot ett problem för förhållandet. Hon måste anpassa sig, förändra sig. Gå i terapi. Lugna ner sig. Ställa mindre krav. Han däremot, han har alltid varit så och kommer så att förbli. Hon överreagerar och är hysterisk, han är saklig och rationell. Han vill inte prata om relationer, hon tar det känslomässiga ansvaret. Hon är den ofrivillige projektledaren. Och så vidare.

Hon studerar också manlig tystnad. Ni vet vad jag menar. Män tänker en massa men som inte delar med sig det verbalt. Män som i alla andra sammanhang kan prata väldigt (för) mycket, men som i tvåsamhetsrelationen är helt tyst. Medan tjejen pratar känslor, styr upp middagar, planerar framtiden, sitter han och är tyst. Tystnad är makt. Att behöva oroa sig för vad han egentligen känner är utmattande. Till slut börjar hon kanske skrika, för att få en reaktion. Då ryter han till att hon ska lugna ner sig. Att hon överreagerar. Att hon inte har rätt att bli sur för att han har gjort som han har gjort, sagt så, betett sig på ett särskilt sätt. Det är hon som är felet. Inte han.

Detta handlar således inte om vidriga monster till män. Utan om medvetna människor som säger sig eftersträva jämställdhet. Kanske är de aktiva i ett feministiskt parti, studerat genusvetenskap på högskolan eller diskar hyfsat jämställt.

”Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle om vi inte klarar av att leva jämställt med den vi älskar?” som Maria Sveland frågar sig i ”Bitterfittan”. Eller så är det just det, som också Holmberg är inne på, att vi kan reformera samhället på många sätt men hur kommer vi åt relationerna? Det kanske är det är det här som är kärlek i patriarkatets 2016. Att vi inte har kommit längre än så här. Att könsmaktsordningen är så enormt djupt rotat att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att uppnå en jämställd relation.

Kanske behöver vi en relationsreform?

För ett tag sedan höll jag en föreläsning på just detta tema – ”ojämställda relationer”. Salen var fullsatt av tjejer, för många av dem var detta deras första möte med ett partipolitiskt sammanhang. Föreläsningen utvecklades snabbt till en slags feministisk gruppterapi. Alla hade historier, känslor och upplevelser att dela med sig av. Många blev också medlemmar. Detta säger ganska mycket om behovet av att prata om att det personliga är politiskt.

Det sägs att kvinnor blir olyckliga av att gifta sig och lyckliga av att skilja sig, trots att samhället säger tvärtom. Det säger också ganska mycket om vårt samhälle. Det är nog ändå dags för en relationsreform.

Elin Ylvasdotter

Förbundsordförande