Under de senaste decennierna har mänsklig aktivitet lett till ökade utsläpp av växthusgaser och därmed uppvärmning av vår planet. De ökade utsläppen är en följd av den ständigt växande produktion och konsumtion som den globala kapitalismen bygger på.

Utsläppen är ojämlikt fördelade både globalt och inom länder. Socialdemokratin behöver därför driva på för en klassmedveten klimatpolitik. Detta skulle kunna ske inom ramen för den svenska modellen.

Klimatutmaningen är global och därför var Parisavtalet en stor framgång som ett internationellt ramverk. Dock bygger avtalet i huvudsak på frivilliga åtaganden vilket i dagsläget omöjliggör att vi når målet om global uppvärmning på högst 1,5°C. Således är det helt avgörande att vi på hemmaplan är drivande för en ambitiös klimatpolitik.

De globala utsläppen av växthusgaser kan i grova drag härledas till energiproduktion, jordbruk, tillverkning och transporter. I Sverige har de produktionsbaserade utsläppen minskat sedan början på 90-talet. Tar vi däremot också hänsyn till konsumtion av importerade varor ser det väldigt annorlunda ut. Räknar man utifrån ett konsumtionsbaserat mått har utsläppen ökat något under samma tid.[1]På så vis outsourcar vi våra utsläpp till andra länder. Den rikaste tiondelen av världens befolkning, där vi ingår, står för omkring 45 % av utsläppen.

Svensk energiproduktion har låga utsläpp jämfört med många andra länders. De relativt låga utsläppen kan härledas till den historiska utbyggnaden av vattenkraft och kärnkraft i Sverige.

För att Sverige även i framtiden skall kunna agera föregångsland krävs dock en fortsatt utveckling av modernare former av förnyelsebar energiproduktion. Detta är grundläggande för en omställning av den globala energiproduktionen och bör ske genom en utbyggnad av vindkraft, solkraft och satsningar på andra moderna innovationer inom förnyelsebar energi. Den hittillsvarande avsaknaden av kraftfulla satsningar på modern förnyelsebar energi gör att de idag står för en marginell andel av den svenska energiproduktionen. Investeringar i och incitament för energieffektivisering i tillverkningsindustrin och offentliga såväl som privata byggnader måste också vara en del av en modern socialdemokratisk energipolitik.

Alla sektorer måste som utgångspunkt bära sina egna klimatkostnader. Produktionen av nötkött, som är den största miljöboven inom jordbruket, har minskat i Sverige men samtidigt har konsumtionen av importerat nötkött ökat. Detta är ett av många exempel på hur vi gömmer våra utsläpp via outsourcing. Att beskatta utsläppen från köttproduktionen kräver en balanserad hand men är en nödvändig pusselbit i beskattningen av växthusgasutsläpp. Bland transporterna utmärks den internationella flygtrafiken som en allt större miljöbov. På både nationell och global nivå äter höginkomsttagare kött och flyger i högre utsträckning än låginkomsttagare gör. För att förstå och effektivt reglera utsläppen från förevarande sektorer måste vi anlägga ett klassperspektiv på klimatpolitiken.

Kapitalismens ständiga driv efter växande produktion och konsumtion innebär att det offentliga måste ingripa och ta ett mer övergripande ansvar för samhällsplaneringen. Det behövs en samhällsomställning inom både produktionen och konsumtionen. Denna måste finansieras rättvist och baseras på utsläpp. Eftersom att det finns en tydlig klassaspekt på distributionen av utsläppen är progressiva skatter användbara. En klassmedveten klimatpolitik måste också skapa förutsättningar för låginkomsttagare och glesbygdsbor att klara av omställningen. Därför måste klimatpolitiken förenas med en utpräglad omfördelningspolitik. Här kan socialdemokratin visa vägen med en klassmedveten klimatpolitik.

Roshan Yigit

S-studenters förbundsstyrelse

[1] http://www.naturvardsverket.se/Sa-mar-miljon/Klimat-och-luft/Klimat/Tre-satt-att-berakna-klimatpaverkande-utslapp/=