Civilsamhället och arbetarrörelsen

 

I takt med sjunkande medlemsantal och opinionssiffror för socialdemokratin i hela Europa har röster höjts om vad arbetarrörelsen kan lära sig av civilsamhället. Syftet med diskussionen är att förstå hur vi kan fånga upp och engagera människor.

 

Det implicita antagandet bakom frågan är att man antar att civilsamhället är ett komplement till arbetarrörelsen, eller att det är tendensen till sakspecifik organisering som är grunden till problemet. Lite mer twitter och strömlinjeformning är vissa svar som frekvent dyker upp. Sociala mediers etablering inom arbetarrörelsen blir med det antagandet helt plötsligt högsta prioritering.

 

En mer rimlig frågeställning skulle däremot börja i vad arbetarrörelsen har gjort för fel, för att ovan nämnda trend har uppstått. Det implicita antagandet bakom denna alternativa frågeställning inbegriper att civilsamhället utgör ett substitut, inte ett komplement. En historisk genomgång av det politiska landskapet och demokratins utveckling ger svar på hur arbetarrörelsen bör förhålla sig idag.

 

Enligt samhällsvetaren Hirschman fångar devisen “Om vi vill att allt ska förbli som det är, måste allting förändras” de konservativas traditionella syn på vad demokrati är och handlar om. Devisen är ur romanen Leoparden som handlar om hur en siciliansk adelsfamilj försöker behålla sin makt trots politiska förändringar.

 

Frågan om vad demokratin innebar var inte något som enbart skönlitterära författare förhöll sig till.

 

Frågan var på sin tid allomfattande och Hirschmans genomgång tar även upp hur högerns politiskt intellektuella såg på demokratin. Enligt Mosca som tillhör en av dessa är olika styrelseskick en slöja som döljer bakomliggande och statiska maktstrukturer. I själva verket bygger politik, enligt Moscas syn, på att vissa starka människor alltid kommer att organisera sig och dominera resten. Oavsett om det rör sig om oligarki, demokrati, diktatur eller allt däremellan så kvarstår detta ofrånkomliga faktum.

 

Om man exempelvis inför socialism kommer en politisk klass enligt Moscas syn att dominera precis som adeln och kapitalister traditionellt har gjort. Det är bara formerna som är annorlunda och drömmen om ett egalitärt samhälle är därför en illusion.

 

Historiskt delade arbetarrörelsen synen på bakomliggande maktstrukturer med de konservativa. Arbetarrörelsen kom ju till som en reaktion mot den ekonomiska makteliten i samhället. Till skillnad från de konservativa ansåg arbetarrörelsen att förändringar av dessa strukturer var möjliga och den politiska demokratin därför bara en början.

 

Insikten om politikens roll för strukturell förändring är själva nyckeln till att förstå civilsamhällets framväxt och varför folkrörelsernas är på tillbakagång. Det är den insikten som fick de konservativa att skilja sig åt från arbetarpartierna. Men är så verkligen fallet idag?

Den ideologiska förnyelsen inom socialdemokratin har förstärkt den minskade tilltron till politiken. Förnyelsens huvudfigur och Tredje vägens upphovsman Giddens talar exempelvis om  att administration, effektivitet och valmöjligheter blir allt viktigare i takt med att människors materiella behov tillgodosetts. Fokus på vad som utgör behov och huruvida det faktiskt har tillgodosetts problematiseras inte.

 

Den traditionella högern har i sin tur blivit allt mer liberal-konservativ och talar inte längre med skepsis om demokratin. Istället för ideologisk skepsis inför parlamentarism och folkstyre pratar den liberal-konservativa högern idag om globaliseringen och dess inverkande begränsningar, oavsett sanningshalt som förklaringsfaktor. Andra förklaringsfaktorer kring varför folkstyret ska begränsas handlar ofta om effektivitetsfrågor. Förloras välståndet av mindre ekonomisk konkurrens?

 

Politikens företräde och kraft för förändring har fått rulla tillbaka och detta får självfallet inverkan på samhället. När denna verklighetsuppfattning blir konventionell visdom kommer människor att agera därefter. Det är den rimligaste förklaringen till varför folks engagemang ser ut som det gör.

 

Om man exempelvis inte kan förändra samhället eller bekämpa fattigdom blir det självklara alternativet att göra tillvaron bra för sig själv. Civilsamhället formulerar i själva verket de politiska frågorna och problemen på ett väsensskilt annorlunda vis. Det är därför vi kan se ett större engagemang hos människor angående exempelvis byggandet av ett nytt höghus, än när ungdomar från förorten råkar illa ut.

 

Den aktuella politiken och diskursen som bedrivits av de etablerade partierna är självförstärkande och uppmanar folket att det är i sakfrågor den politiska relevansen är som störst. Egentligen är hela frågan om det minskade engagemanget så enkel att ju mindre politik som bedrivs i och genom parlamenten, desto mindre politiskt engagerade kommer människor att bli.

 

Palmes samhälle där politiken handlade om att vilja är ett minne blott. Idag lever vi i Assar Lindbecks samhälle där ekonomi handlar om att välja. Det mest sunda för samhället vore ändå lösningar på samhällsproblemen och självförtroendet att agera därefter. När folks tilltro till att samhället går att förändra återvinns följer även den efterlängtade uppslutningen.

 

Asal Gohari

Libertas redaktion

Ardalan Ghareh Chaie

Laboremus

FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *