När förespråkarna för vinster i välfärden debatterar håller de sig sällan till den fakta som finns tillgänglig, och deras argument gapar tomma på substans, skriver Jakob Sahlin.
Högern är på jakt efter nya argument för obegränsat vinstuttag ur den offentligt finansierade välfärden. Grundargumentet är att vinstintresset leder till en effektivare utnyttjande av skattemedel och att konkurser i längden leder till en bättre produktutveckling. Problemet är bara att argumentet inte flyger. Till att börja med är ett bekymmer att forskningen såväl som verkligheten inte kan peka på några betydande effektivitetsvinster men allt som oftast att vinstintresset hamnar i konflikt med välfärdsuppdraget. Istället påtalas allt oftare hur övervinster i miljardbelopp spär på skolsegregationen, separerar centrala vårdkedjor och skär ner i äldreomsorgen. Att fortsatt hävda fritt spelrum åt marknadskrafterna inom skola, vård och omsorg utan att ta hänsyn till vilka konsekvenser som dessa styrmekanismer i sin helhet leder till fungerar inte som grundargument. Det krävs helt enkelt nya argument för att försvara det rådande systemet.
Ett av de vanligaste argumenten är att vinsten ger möjlighet till enskilda val vilket i sig låter bra men svarar inte på de praktiska konsekvenser som ett marknadsbaserat system a la New Public Management leder till (vilket bl.a. Anna Ekström förklarar på ett utmärkt sätt). Inte heller lyfts perspektivet att även välfärdsaktörerna själva har ett val, exempelvis genom förutbestämda skolköer eller etablering av verksamheter i geografiskt välbärgade områden (där behoven troligen är lättare att täcka med större nettovinst per förmedlad tjänst som följd). Riskerna med orättvisa valmöjligheter och ”cherry-picking” gör att även det försvaret skaver i kanten. Att bättre kvalitetskrav skulle förbättra valsituationen markant är svårt att leda i bevis och hur konstruktionen skulle se ut i praktiken eller hur de skulle garantera kvaliteten på systemnivå följs sällan upp. Ett annat vanligt argument att hänvisa till att marknader faktiskt existerar i andra branscher men det svarar inte heller på den konkreta systemkritiken vilket Expressens borgliga ledarsida sen länge har begripit.
Bristen på bra högerargument har varit särskilt tydligt i skoldebatten. Nationalekonomen Jonas Vlachos har visat hur friskolor tenderar att systematiskt ge högre betyg än vad som är motiverat utifrån resultat på nationella prov vilket skymmer kunskapsluckor som senare visas vid fortsatta studier. Kritikerna avslöjade först att de inte förstod statistiken för att senare förklara betygshöjningen med bl.a. en utvecklad sommarskola eller extra insatser de sista veckorna. Det första argumentet visade sig inte vara relevant då de studerade betygen sattes i maj (innan årstiden för sommarskolan är kommen) och det ter sig blott osannolikt att det frekvent vore möjligt att höja flera elevers betyg två steg upp genom extra stöd de sista 10 skoldagarna. Inte heller Carl Bildt lyckades särskilt väl när han i en diskussion om skolan kan ses som en marknad bland andra ifrågasatta att skolan skulle syssla med myndighetsutövning. Att Skolverket själva skriver att ”betyg är en myndighetsutövning och som inte kan överklagas” hindrade inte den före detta statsministern att tycka att det var ett ”bisarrt påstående”.
De senaste försöken att hitta nya argument har dock landat i den värsta sortens icke-argument. På Di Debatt hänvisar vinstförespråkaren Åsa Moberg till ”Sovjetunionens brödköer” och vill tydligen mena på att en vinstbegränsning skulle leda till samhällsmässiga konsekvenser motsvarande allmän svält. Hennes meddebattör kände sig nödgad att i förbifarten hänvisa till den sociala krisen i Venezuela och vill låta oss förstå att en vinstbegränsning förmodligen skulle leda till den svenska demokratins död. Roligare är dock påståendet att det ”inte [är] vinst som är syftet som driver företagandet” vilket går på tvärs med skrivningarna i aktiebolagslagen vilket före detta moderaten Anne-Marie Påhlsson förtjänstfullt resonerat kring.
I sin slutreplik avfärdar Moberg civilminister Ardelans Shekarabis sakliga invändningar som ”demagogi på lägsta nivå” för att själva följa upp med hot om ”sammanbrott i välfärden”. I slutet förklara Moberg att debatten mot vinster i välfärden lyfter fram demokratins ”mest destruktiva sida” och tycks vända sig till den absoluta majoriteten av Sveriges befolkning som vill se en begränsning att ej besvära sig med att göra sin röst hörd om saken.
När argumenten tryter är det lätt att ta till storsläggan och anklaga allt och alla för att hata företagande i allmänhet. Men när till och med MUF påpekar att t.ex. friskolereformen nog borde reformeras efter att ha legat nästintill orörd i 26 år är det svårt att ta anklagelserna på allvar. Lika frenetiska anklagelser haglade även över SNS när näringslivsrapporten ”Konkurrensen konsekvenser” (2011) försökte påtala systembristerna. Rapportmottagandet visade snarare på kritikernas envisa ovilja att utgå från vetenskap och forskning i ämnet. Den skepticismen kunde även anas vid införande av friskolereformen 1992 vilken föregick av endast 15 sidor dokumentation, motsvarande ett mindre kandidatarbete. Att 15 sidor räckte som grund för en total omvandling av det svenska skolsystemet kan dock av den illvillige åtminstone ses som ett tecken på bevisad ”effektivitet”.
De bra argumenten för obegränsade vinster i välfärden skyms allt för ofta av smärre felsteg och enskilda missuppfattningar till desperata uttryck och ohederliga beskyllningar i debatten. Inte heller argumentet att begränsade vinster i välfärden skulle leda till ”näringsförbud för kvinnor” tar värst många vuxenpoäng.
Det kanske inte denna artikel gör heller men vill i all välmening att debatten höjs en nivå och återvänder till sakfrågorna än allehanda anklagelser om filialer hit och kampanjapparater dit. För detta behöver högern återgå till mer gedigna argument för obegränsade vinster i välfärden som kan föra sakdiskussionen vidare och måhända leda till välbehövlig förändring.
Förutsatt att det finns några sådana argument förstås.
Jakob Sahlin
